Uppdaterad 120619
” – När man inte sätter upp några gränser för representationens (de folkvaldas) auktoritet blir folkets representanter inte frihetens försvarare utan kandidater till tyranniet.” Benjamin Constant, 1817.
_______________________
Demokratin möter terrorliberalismen* – en konspirationsteoretisk härdsmälta eller en alternativ historietolkning i rovriddarnas tid ?
Har demokratin i den form vi känner den, spelat ut sin roll? Ja, i varje fall om vi ska tro Citigroup, en av vår samtids största aktörer på ”marknaden”, och alltså en av de som påverkar vår vardag i stort och smått just nu. Citigroup beklagade sig som bekant över den demokratiska systemet i USA, och hade även egna lösningar. Dokumentet där detta avslöjades var internt, och var aldrig menat att nå allmänhetens vetskap, och det vi kan hitta i dag är endast fragmenterade citat. Beträffande själva dokumentet som cirkulerat på nätet tidigare, så gäller numera ” This content was removed at the request of Citigroup, Inc.” En annan av dessa antidemokratiska aktörer är Goldman Sachs, vilka jag får anledning att återkomma till längre ner i texten. Deras påverkan är så uppenbar men ifrågasätts så sällan. I USA kostade dessa aktörers strategiska schackspel, skattebetalarna över 700 miljarder dollar 2005-06, samt en fullständigt havererad husmarknad. Hur många miljarder dollar kostar Goldman Sachs´punktering av Grekland de Europeiska skattebetalarna. ” The Wall Street TARP Gang wants to take away your Social Security.” Terrorliberalism kan inte förklaras bättre.
”Fredsprojektet” EU, gör samtidigt ett försök att bomba in sitt, och USAs demokratiska system i nordafrikas arabländer. Ett sk demokratiskt system som ska garantera de allierade västmakterna fördelaktiga handelsvillkor när det handlar om olja och övriga för oss intressanta naturrikedomar. En kolonialisering som anpassats till 2000-talet. Vems demokrati talar vi om ?
.
.
Det kalla kriget är sedan länge över. Ett av maktblocken försvann, och med tiden kom även vi i väst att omvärdera innebörden av demokratibegreppet. Segraren reviderar åter historien.
Demokratin i världen, skulle räddas och begreppet ”kalla kriget” omvandlas så sakteliga till att handla om en kamp mot terrorismen. Tanken är att legitimera en ny och för oss främmande syn på demokrati, skapad av ledarna för den överlevande västvärlden och NATO, Bilderberg, IMF med flera av de organisationer som innehar den verkställande makten. Warzawapakten är ju numera ett minne blott.
I Sverige talar de som är valda enligt de gamla demokratiska systemet, betraktande sig själva som de ”utvalda”, med versaler om hur viktigt det är att vi genomdriver demokrati i världen. Att vi gör det med våld och död, är det inte längre någon som bekymrar sig om.
Sveriges politiska riksdagskarta 2011. Höger och vänster existerar numera bara som seglivad, offentligt odlad myt.
Det demokratiska systemet är bräckligt i Sverige. På fullt allvar anser sig de folkvalda, eller de ”utvalda”, att kunna ta sig rätten att sätta det demokratiska svenska valsystemet ur spel, som till valet 2010. De politiska partierna från ”höger” till ”vänster” skulle samregera för att utestänga ett demokratiskt framröstat parti från Riksdagen. Eller när folkomröstningen om EU-fördraget bara utgick när resultatet förväntades bli felaktigt. Det är ständigt pågående, som till exempel, att tillsätta Birgitta Ohlsson som ”demokratiminister”, av alla, när hennes främsta och officiella ambitioner handlar om att riva Sveriges gränser. Demokrati för vem ? Birgitta Ohlsson kuppade in sig i populismens skara när hon avstod att rösta i den skamliga FRA-omröstningen 2008. Det skulle skapa det folkliga förtroendet för hennes roll i demonteringen av Sverige. Hennes bluff blir uppenbar, lika uppenbar som hennes mission som ”demoleringsminister” då följande citat förklarar hennes syn på Sveriges framtida öde :
”-Det är dags för oss som kallar oss för världsmedborgare att damma av världsfederalismen som vision för en mer rättfärdig värld genom att sträva efter en global union med federalistiskt statsskick. Varje land ska avstå delar av sin nationella suveränitet. Genom en global rättsordning kan mellanfolkliga konflikter lösas fredligt. En världslag ska stiftas av ett demokratiskt valt världsparlament och hävdas genom världspolis.”
Listan på antidemokratiska uttalanden och åtgärder kan göras så lång, att det är svårt att missa insikten om att demokratibegreppet har omvärderats hos de ”utvalda”, för att inte säga degraderats. Begreppet demokrati används dock flitigare än någonsin i tal och skrift, för att dölja den pågående demonteringen. EU är ingen demokratisk organisation men den nära villkorslösa svenska anpassningen har rusat fullkomligen huvudlöst från och med den första dagen vi började förbereda medlemskapet. Resultatet känner vi som nedmonteringen av välfärden, under 1980-90-talen. Sverige, som hade mest att förlora på EU-medlemskapet, var ett av de länder som var villigast att frivilligt avsäga sig sina medborgares välfärdsstatus och inflytande. Idéen om demokrati är en vacker tanke. Men den ständiga strävan efter den optimala demokratin och öppenheten kan också över tid utvecklas till sin raka motsats. Kanske är det vad som har hänt i Sverige.
_____________
Sverige är ett av världens äldsta kungariken, ett land som har varit stormakt såväl som fattigland med både invandring och utvandring genom historien. Trots alla de krig och kriser som landet har genomlevat under mer än tusen år, har det aldrig varit någon tvekan om vad begreppet Sverige har stått för. Sedan vi genomlevt de äldsta inbördeskrigens tid under tidig medeltid, har vi haft en gemensam och relativt solid kultur och en kollektiv medvetenhet om landets historia och ursprung. Variabler i historieforskningen har naturligtvis funnits genom seklerna, som under stormaktstiden då det fanns vissa historiker som ville placera civilisationens ursprung hos oss i norden.
Eller som i våran moderna tid där politiska ledare tävlar inbördes om att förneka både vår historia och kultur. Här har vi ett nytt och ytterst extremt fenomen, unikt i sin abnorma utformning och inriktning då få svenska ledare tidigare förnekat de svenska särintressena, trots att många av våra riksföreståndare har varit invandrade statsmän och monarker.
Begreppet eller landet Sverige var naturligtvis ingen färdig lösning som presenterades vid något ting för drygt tusen år sedan. Nej, riket har skapats under lång tid, i fejder, uppror och krig, med kohandlande och förhandlingar med våra grannländer, med metoder och seder som har varit brukliga under respektive tidsepok.
Sveriges styrkor har varit flera. Dels våran homogenitet, vilken har fått oss att enas mot yttre hot, som till exempelvis utländska fogdar, ofta tyskar eller danskar i kronans tjänst, och i flera fall fått dessa att ta till flykten. Ett flertal uppror har genom århundraderna ägt rum mot alltför totalitära regenter och dessa har ofta följts av rättarting, där konsekvensen för de inblandade har blivit förödande med bland annat rullande huvuden. Bondeupproren, men även adelsupproren, har inte duggat tätt, men de har förekommit, och med tiden har makten lärt sig att förebygga folkliga resningar.
Våra generösa naturresurser borgade tidigt för en handel vi kunde leva gott på. Våra bergarter har bland annat förädlats till koppar, som var en stor handelsvara då det under århundraden var högsta mode att lägga koppartak på kyrkor, herremanshus och officiella byggnader. Samma koppar som faktiskt fortfarande, ännu i dag, är en handelsvara, om än på svarta marknaden. Koppar från främst obevakade kyrkor, plockas ner och smugglas ut ur landet, främst till de före detta östländerna.
Trots allt har Sveriges befolkning haft det förhållandevis bra. Runt om i Europa har bönderna, vilka var västvärldens ryggrad, levt under slavliknande förhållanden och brukat andras jord. Den svenske bonden däremot, har till större del än sina europeiska bröder och systrar, brukat egen jord. Detta är intressant att notera, då förhållandet i Sverige även innebär att bönderna blir en större maktfaktor än i andra jämförbara länder. Det skulle dom med tiden få sota för.
I offentlig politisk propaganda får vi, och har under lång tid fått, veta att allt alltid varit mycket sämre förr. Alltid och på alla sätt. Detta är inget annat än politisk retorik och ett vilseledande för att skapa legitimitet för politiska reformer. Ett av de argument som används flitigast är medelivslängden. Och det är naturligtvis sant, vi lever generellt längre i dag. Med hjälp av mediciner, kemikalier och konstgjord andning kan en människa hållas vid liv betydligt längre i dag än tidigare. Det var vanligare att människor avled av sjukdomar tidigare i livet förr än i dag. Men det är ändå inte hela sanningen.
Barnadödligheten var betydligt större än i dag, och om detta faktum räknas in i befolkningstatistiken, sjunker medellivslängden dramatiskt. Den höga barnadödligheten kompenserades med stora barnkullar, vilket i sin tur ökade risken för fattigdom. En ond cirkel.
Orsakerna till den höga barnadödligheten var flera, såsom hygien, brist på näringsriktig mat för de små, och ett osunt leverne med dålig miljö full av gifter i städerna runt den framväxande och orenade industrialismen. Gifter och industriavfall fyllde luft, vatten och mark i och omkring städerna. Detta skriver samtiden om redan under 1700-talet, då stadsmiljön anses ytterst ohälsosam. Barnadödligheten ökar också dramatiskt under den moderna tidens, industrialismens framväxt. Ett faktum som ofta utelämnas i historieböckerna under 18- och 1900-talen, då det kapitalistiska systemet skulle kunna ifrågasättas och hindras i sin utveckling. Medellivslängden visar sig vara en ytterst relativ värdemätare på välfärd.
På landsbygden, i andra delar av landet än i städerna, ser det annorlunda ut. Under 1600-talet ska Sverige ha varit inne i en meterologiskt förhållandevis kall period. Man skulle då kunna tro att folk skulle ha det mycket svårare, brist på mat och dö i förhållandevis låg ålder. Men här går myten om det eländiga och lidande Sverige inte riktigt ihop. Vid släktforskning, och vi jämförelse av uppnådd ålder då och nu, finner man att medellivslängden ser helt annorlunda ut än den offentliga. Jag har själv inte gjort någon statistik över siffrorna, den finns säkert någonstans redan. Vid en jämförelse på över hundratals män och kvinnor som levde i norra Sverige under senare delen av 1600-talet, visar att åldrar på upp till mellan 70-90 år, var mycket vanlig, hos de som överlevde barndomen och blev vuxna. Hur kommer det sig ? Säger inte den offentliga historieskrivningen att människorna i fattigsverige dog som flugor, i elände och misär, alltid ? Har vi här yttligare en offentlig relativ sanning ?
Ännu mer anmärkningsvärt är att även barnadödligheten ser annorlunda ut under den här tiden och i den här geografiska riktningen. Utan att ha gjort någon vetenskapligt underbyggd analys, finner jag trots det, att under den här perioden dör i snitt endast cirka 2 av 6-8 barn per familj i späd ålder vilket är mycket lägre än under industrialismens 1800-tal. Så vad handlar det om ? Jo, människans levnadsvillkor. Inga konstigheter alls.
Vilhelm Moberg, skildrade ofta statarlivet och sina egna upplevelser och erfarenheter. Ett liv som med all sannolikhet hade varit tufft. Men med referens till hans mörka skildringar får man svårt att förstå varför svenskarna fortsatte skaffa barn och envisades med att reproducera sig själva. Om allt varit så svart, varför dog vi inte bara ut ? Människor i tillräckligt trängda och eländiga miljöer och under ockupation, upphör att skaffa barn. Ändå överlevde vi och befolkningen fortsatte till och med att öka. De kyrkliga påbuden om barnaproduktionen, är bara en liten del av sanningen. Som jämförelse kan nämnas att de kyrkliga påbuden inte räcker till vid exempelvis ockupation, en situation vi närmar oss i dag, med en av regimen organiserad massinvandring.
.
Vilhelm Moberg
.
Så blev också ett faktum att Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johansson, Sara Lidman och andra eländespredikanter, nådde status som nationalförfattare i det socialdemokratiska samhällsbygget. Deras svarta och eländiga beskrivningar av det förflutna hjälpte till att legitimisera den förändringen som Sverige genomgick under 1950-70-talen. En förändring som trots allt skulle visa sig höja Sverige till en utvecklad demokrati, världsledande på en rad områden. En demokrati stödd av dess medborgare, delaktiga och belönade i form av längre ledigheter, högre löner, ökad social standard och fungerande pensionssystem. Till exempelvis Mobergs försvar, måste i alla fall påpekas att han var patriot.
Jag betvivlar inte att Sverige har haft det fattigt och eländigt, periodvis som i alla andra länder, men jag hävdar att det är för enkelt att påstå att utvecklingen enbart skulle föra oss framåt. Tvärtom tror jag att delar av våran nutida utveckling är direkt skadlig och på sikt förödande för oss svenskar. Demokratin har fungerat väl i Sverige under lång tid. Mer eller mindre har Sverige alltid varit en demokrati vid en internationell jämförelse och om vi utgår ifrån den tid, då vi kan se att landet formades till en nation. Enkelt uttryckt skulle vi kunna börja den tiden med Gustav Vasa, eller efter uppbrottet ifrån den nordiska unionen.
Gustav Vasa, eller snarare Gustav Eriksson, var en i historieskrivningen så kallad landsfader. Han ville sitt eget, men också rikets bästa, varför han införde en så minutiös registrering av medborgarna som den tiden gjorde möjlig. Detta övervakningssystem her sedan följt oss svenskar, med rader av modifieringar, under ungefär femhundra år, fram till i dag. En lång tid hade prästerskapet ansvaret för att vi lät oss bli nedtecknade, upptecknade och antecknade, in i nära nog minsta detalj. Samtidigt vågar man ändå påstå, att kyrkan generellt var den mest humanistiska av de övervakare vi har haft.
Därefter togs ansvaret över av staten, och få är väl de som missat de nutida skattefogdarnas vakande öga över eventuellt missade redovisningar av extrainkomster eller lite väl tilltagna reseavdrag.
Demokratin har inte bara låtit samhällsstånden eller medborgarna vara med och påverka beslutsprocesser, de har även skapat och ställt krav på öppenhet och tryckfrihet.
Tryckfriheten har ofta varit ett problem för samhällets ”utvalda”, varför rader av mått och steg har vidtagits för att försöka begränsa densamma. Men, resultaten har ofta blivit svaga, oavsedda eller det motsatta till syftet. Tidningar har bytt namn och givits ut på nytt och textförfattare och journalister har slagits för det fria ordet eller öppenheten. Nu pratar vi 1800-tal, då de flesta förmodligen inte känner igen sig i beskrivningen av svenska moderna media. Det finns naturligtvis ingen som helst likhet med dagens politiserade och toppstyrda journalistik, ett system som finner sin motsvarighet i det fallna DDR från kalla krigets dagar, och saknar all kontakt med svensk massmedial tradition. Numera är begrepp som tryck- och yttrandefrihet åter ett växande problem i Sverige, såväl som i EU, och starka krafter med förankring bland ”de utvalda” jobbar aktivt för att lagstifta in befolkningen i ett träsk av antidemokratiska paragrafer. Demokratin är neutraliserad i landets styrsystem, då den valbara, politiska oppositionen, upphört att existera efter direkt inflytande av främmande makt. Den politiska valfriheten är en lika stor myt i Sverige 2011, som det offentliga mantrat att Sverige inte klarar sig utan mångkultur.
Vad är det då som har hänt med den svenska demokratin ?
Sverige har under lång tid, precis som andra länder i Europa, varit utsatt för internationella ekonomiska intressens ökande inflytande. På grund av sitt tidigt demokratiska och relativt öppna system, har Sverige varit speciellt lämpligt. En av de främsta anledningarna har varit naturresurserna, men också den relativt fåtaliga befolkningen och dess fungerande övervakningssystem, som lätt har gått att få insyn i och kontroll över. Öppna organisationer, en demokratisk övernitiskhet och ett politiskt sytem med en halvt dold symbios mellan politik och näringsliv, har grundat för internationella intressegrupperingar att skaffa sig inflytande över landets tillgångar under lång tid. Det är den del av historien som inte skildras i dagens litteratur. Vem kan väl öppet angipa till exempel Röda Korset för ohederlighet och samtidigt behålla sin possition som regimtrogen journalist ?
Dessa internationella och nationella starka ekonomiska intressen har med tiden skaffat sig ett sådant starkt inflytande över Sverige och EU, så vi i dag har tillsatt speciella demoleringsministrar för att rasera de sista resterna av den svenska indentiteten. Kulturen ska förintas genom offentligt förtal och förbud stiftade av ”de utvalda” och arméer av klättrande medlöpare. Som exempel förbjuds skolavslutningar i kyrkan med hänvisning till att Sverige skulle vara mångkulturellt. Mångkulturen legitimiseras i samtliga media med possitiv särbehandling gällande bilder, reklam, filmer, anställningar, förvrängda och anpassade fakta ja till och med Tom Bergerons strategiska placeringar mellan inläggen i America Funniest Homevideos. En diskriminering som i sin envetenhet och mängd, från det lilla till det stora, i medborgarnas vardag, resulterar i omvänd och selektiv rasism. En rasism som dessutom är stats- och näringslivsfinansierad.
.
.
De krafter som vi har kapitulerat inför, är en avart av den tidigare liberalismen, eller en form av terrorliberalism. Terrorliberalism, ett samlingsnamn bestående av summan av samordnad aggresiv spekulation mot autonoma stater , dvs den internationella ekonomiskt förblindade liberlismen, vilken inte har några som helst socialt kreativa ambitioner utan enbart exploaterar för högsta möjliga vinst. Så är till exempel IMF ett viktigt organ för terrorliberalismen, lånar ut pengar under utpressning och krav på privatisering, åderlåter respektive lands befolkningar på ägande i form av statliga bolag. Staten, det är vi, dess befolkning menade Rousseau. Den arbetslöshet som följer, eller den sociala misär som uppstår i ett land som består av låglönerarbete och otillräcklig konsumtion, skuldtyngdhet till IMF, är naturligtvis inte terrorliberalismens ansvar, vilken med tiden får i det närmaste total kontroll över tillgångarna. Och när pengarna ändå inte räcker, så finns ju alltid guldet. Grekland, Portugal, Irland, Spanien och flera andra europeiska länder är på väg in i det terrorliberala träsket, vilket medlemskapet i EU borgar för. Massiva sparpaket kommer sedan att följa, alla slående mot befolkningen i Europa, motiverade med att vi levt över våra tillgångar, och nu måste strama åt på framför allt de offentliga områdena som skolor, åldringsvård och social service. Alla rättigheter vi kan kräva med hänvisning till skattetrycket. I stället läggs så mycket som möjligt ut på entreprenad, där lägst bud vinner. Med andra ord frigörs, eller omfördelas yttligare resurser ur det offentliga, från välfärd till de största kapital- och inflytelserika grupperingarna i samhällets absoluta toppskikt.
De besparingskrav, och krav på utförsäljning av folklig egendom som EU ställer, är inget annat än terrorliberala handlingar, då de riktar sig inåt, mot EUs och repektive medlemslands egna medborgare. För de skuldtyngda ländena i ”tredje världen”, är det här ingen nyhet. Dom har länge prövat på den terrorliberala affärsidén, med ett resultat vi i västvärlden inte brytt oss nämnvärt om. När det nu börjar bli tydligt att även europeiska länder börjar drabbas av terrorliberalismens speciella omtanke, skickar vi kriget på export, dels för att täcka upp våra egna förluster, men också för att avleda uppmärksamheten från ett allt mer uppenbart faktum, att terrorliberalism inte fungerar som samhällsbärare.
Fallet Grekland innehåller en stenhård symbolik. Grekland, den västerländska demokratins vagga, blir ett offer som terrorliberalismen i det närmaste förintar. Landets tillgångar får sig en ordentlig ”inventering” av storbanken Goldman Sachs (känd från USAs stora banksvindel omkr 2005) vilken hjälper sina egna lakejer, dvs landets politiker, att länsa de offentliga kontona och grunda för en privatisering i enighet med EUs strategi. Nu blottas det offentliga kapitalet för spekulation på den privata marknaden. Grekland fungerar som en terrorliberalistisk tappkran in i EUs gemensamma ekonomi. I ena änden utrustad med en tratt, som först fylls med enorma summor pengar, sen guld, benämda ”krispaket” och som i andra änden kommer ut som frigjort spekulationskapital hos den internationella megakapitalistiska intresseorganisationerna. Idén är lysande men behöver en enorm styrka bakom sig för att kunna genomföra så gigantiska projekt. Terrorliberalismen kan inte demonstreras tydligare. Om man ville spekulera mot euron, hade det inte kunnat göras på ett bättre sätt. Goldman Sachs hjälper dessutom landets politiker att mörka själva processen , slickar ur byttan och försätter därmed hela EU i en, blygsamt uttryckt, prekär ekonomisk situation. Greklands blir EUs punktering och EUs ekonomi dräneras i rasande fart. Ett sjukt system trasslar in sig i sin egen orimlighet.
Och vad händer ? Det blir officiellt medborgarnas fel !! Det finns en myt, odlad i framför allt nordeuropa, under industrialismens gyllene årtionden. Det är att greken skulle vara mindere benägen att arbeta än oss präktiga ”löneslavar” i central- och nordeuropa. Det kommer väl till pass nu, då hela skulden läggs på Greklands medborgare för att ha levt över sina tillgångar. Vilket naturligtvis är skitsnack och billig terrorliberal propaganda. Samtidigt i Sverige, menar riksdagstomtarna att Greklands olycka har sina rötter ”långt, långt tillbaka i tiden”, och beror uteslutande på att landet inte ”sanerat sina finanser.” Inte med ett ord berörs Goldman Sachs´mörkade skumraskaffärer med Greklands ledare. Det vi har fått bevittna är i stället ett praktexempel på den terrorliberala processen, vilken pågår runt om i västvärlden just nu, men ännu inte blivit lika tydlig som i Grekland. I Sverige var vi med om en liknande process under 1990-talet, då den välanvända krismyten med vidhängande besparingskrav grundade för det svenska medlemskapet i EU. Det är vad riksdagstomtarna kallar ”en bred lösning i Riksdagen”, eller med andra ord, en total avsaknad av debatt.
.
.
I Sverige, och andra länder, har terrorliberalismen verkat med mer eller mindre dold agenda under mycket lång tid. Landet har infiltrerats och förutsättningar för terrorliberalismens växande, har formats under lika lång tid. Många har vetat om det och försökt debattera det under århundradena, andra, ofta de som reviderat historieskrivningen, har förnekat det och ansträngt sig väl för att dölja. Men dom flesta av oss har helt enkelt inte kännt till det och agerat utifrån den okunskapen.
Förutsättningen för terrorliberalismens överlevnad, växande och utveckling, har varit att verka i det fördolda och i lugn och ro få kontroll över tillgångarna. Terrorliberalismen i Sverige har utvecklats parallellt med gällande politiska system, oavsett vilket. Det är inte en färdig ideologi eller idé, utan snarare en rad olika liberala, politiska och ekonomiska beslut, åtgärder, lagändringar mm under lång tid, som tillsammans med syftet att berika en viss gruppering som håller i trådarna, utvecklats till vad den blivit. Hur många av socialdemokratins gamla kontrollmekanismer har exempelvis ersatts eller tagits bort av borgerligheten ? Tvärtom utökas kontrollen över medborgarna till att likna, eller tom överträffa, de gamla öststatssystemen. FRA-lagen, avlyssning av medborgarna, övervakning och önskemål om avstängning av internetanvändare (läs opposition) och en detaljrik, nära absurd ”dokumentation” av de yngsta i landets förskolor. Gustav Vasa hade blivit grön av avund över registreringssystemets möjligheter, men förmodligen röd av ilska gällande målsättningen. Strategin har varit någorlunda klar från början, men sett annorlunda ut genom åren, beroende på befolkning, samhällsystem och geografiska föutsättningar. Sverige skiljer sig till exempel från England på en rad punkter, kulturellt och socialt genom historien.
Hur skulle då förutsättningarna för en terrorliberal strategi kunna utformas för just Sverige ? Om man skulle våga sig på ett försök, skulle det kunna se ut som nedan :
Förutsättningar för omstrukturering. Exemplet Sverige.
Inför ”demokrati”. Demokrati är ett ospecifiserat styrelseskick som är lätt att infiltrera och lätt att utnyttja i eget/aktuellt/valt syfte.
Inför lobbygrupper/frimurarloger, rådgivningssystem, och maktstukturer för att få kontroll över tillgångarna. (exempel Röda Korset, museer, bokförlag, media, banker, domstolar)
Nästa steg : Rasera, infiltrera och ”parasitera” genom bulvaner ( exempel USA/Sverige) Gäller i stort sett Europa och USA.
1. Störta Kungamakten. Monarkin är ofta solid i sina hirarkier, och hade under tiden fram till omkr 1900 en stark ställning i Europa. (Sverige 1700-talet) I Sverige numera en av de sista men samtidigt starkaste kvarvarande symbolerna/traditionerna, och för den skull viktig att förtala och på sikt, efter offensiv propaganda, avrusta.
2. Adelsgodsen och jordägandet. Kontrollen över medlen, ekonomin, marken och ingiften i den historiskt viktiga maktsfären .
3. Bondesamhället och enskiftet. Splittra bygemenskapen/enigheten. Ta kontrollen över bönderna, under historien landets ryggrad.
4. Familjen. Barnens fostran i samhällets regi, kvinnans fokusering utanför hemmet och mannens isolering. Isolera och degradera även de gamlas livserfarenhet/kunskap/auktoritet för att fritt kunna manipulera historieskrivningen/rötterna/myterna via officiella ”undersökningar”, ”statistik” och ”vetenskapliga rön”. Rasering av enheten/enigheten. Tips på bra hjälpmedel : ”Fear Factor”
5. Mångkulturen, efter principen söndra och härska. Ersätt bonden/mannen/familjefader/den sammanhållande familjen, med främlingar, utan behörighet och stöd bland de fd homgena grupperingarna. (Främsta hjälpmedel = Feminismen + hbt, via media och reglering/lagstiftning. Gör det avvikande till regel och skapa nya utanförskap och förvirring, rotlöshet) Tips på bra hjälpmedel 2 : ”Fear Factor”
6. Rasera det historiska arvet, de förankrade och sammanhållande myterna/sagorna och ersätt med nya, förfalskade och för syftet anpassade myter och den manipulerade historieskrivningen.
7. Avreligionisera. Religionen har genom historien varit en av samhällets viktigaste kontrollmekanismer, jordägare, maktorgan med närhet till monarkin men samtidigt en bevarare av det historiska, moraliska och kulturella arvet. En maktinstitution viktig att åderlåta. Ersättes med chansen till personlig, ekonomisk vinning, poliskt inflytande, nya hjältar och iconer, i dag bla hämtade från idrotts- och mediavärlden, en sekunda hjältestatus utan reelt värde, en subkultur med främsta uppgift att skapa ett alternativt focus eller ett ”antifokus”.
Del 2 – Att införa demokrati (?)
”- Att känna eller t.o.m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin!” (Tobias Hübinette, Expo. Samma Expo som erhöll rundhänta ekonomiska bidrag från svenska fackföreningsrörelsen (ETC, PI) inför valet 2010 till sin kampanj mot SD, och i vars styrelse Mona Sahlin numera återfinns. ”– Kampen mot rasism och främlingsfientlighet har alltid varit central för mig, det känns naturligt att nu fortsätta den i Expo, säger Mona Sahlin.” Känns naturligt ?? Uppfattningen om vad som är demokrati och rasism går uppenbarligen isär, eller gör den det ? Är även du rasist Mona Sahlin, hederligheten i kjol personifierad ?)
____________________________
Demokrati har varit honnörsord och målsättning för västerlandet under lång tid, men med en ständigt ändrad definition över tid och rum. Politiken förändras och begreppet demokrati med den. När besluten de folkvalda tar, i samförstånd med näringsliv och ekonomiska intresse-organisationer, börjar fattas bakom stängda dörrar, går också demokratin från utopi till myt.
Utan demokrati finns dessutom inte förutsättningarna för främmande makt att ta över, omstrukturera och få åtkomst till samtliga institutioner, statliga organ och styrande, kontrollerande hirarkier i ett land. Det handlar om att få kontroll över medlen, och på sikt skapa förutsättningar för exploatering av den demokratiska samhällsbildningen via räntesystem, bidragsfinansierade organisationer med ”goda” och behjärtansvärda syften, såsom Röda Korset, mm. Listan med ideer och önskemål på hur åderlåtningen ska gå till, är utan slut, och planeras av advokater, politiker, bankstrateger, lobbygrupper etc, alla experter på sina respektive områden. Det är också därför västvärldens gåsmarsh mot bankrutt är oundviklig. De fåtal sk diktaturer som återstår, sätts under diplomatisk/militär press av de internationella, ekonomiska maktstrukturerna, för att slutligen kapitulera, och via ”avtal” falla in under kontroll av den västerländska, terrorliberala maffian.
Sålunda kan det demokratiska samhällsbygget transformeras till en åderlåtningsprocess av det samlade samhällskapitalet, att förvaltas av de med störst inflytande över själva processen. Medborgarinflytandet är då redan reducerat till ett minimum. Det här har arbetsgivarsidan lobbat för under lång tid, och deras svulstiga propagandaskrifter om privatiseringens fröjder, dränkte bokmarknaden under 1970-80-talen. Arbetsgivarsidan, då representerade i första hand av SAF, och i dag av Svenskt Näringsliv, har inget kollektivt socialt samvete, varför en privatisering inte är förenlig med demokrati hela vägen. Det behövs fler komponenter, och det är där man bör förvänta sig att våra folkvalda tar sitt ansvar. Men gör dom det, trots alla vackra, väl inövade fraser om att ”alla ska i arbete” och ”Hela Sveriga ska leva” etc, etc ?
Den demokratiska utvecklingen i Sverige ställdes under 1970-80-talen under ett mer aggresivt och offensivt verbalt anfall än på länge. Arbetsgivarsidan mobiliserade ett motanfall mot fackföreningarnas ökande inflytande på politiken. 68-generationen som släppts in i politiken genom den bakdörr som ställts på glänt av Erlander, Palme med flera, blev nu den egoistiska erans fanbärare. Uppvuxna under de goda åren, blev inte hippie- och vietnamdemonstranternas generation den radikala friska fläkt som många tycktes tro. Väl etablerade i maktens knarrande skinnfotöljer, klipptes håret, plakaten gömdes undan och jakten på status och personliga privilegier inleddes. Efter en period av förvirrad och idealinfluerad förändringslusta, slår sig den nya generationens nya makthavare, inom media, kulturen mm sig till ro, och börjar härska som eliter alltid har gjort. Det paradoxala i den så kallade 68-revoltens förlängning blev att demokratin med tiden började utsättas för sin största nedmontering någonsin. Vändpunkten kom omkring 1975. Just 1975 är även intressant då det var det året de politiska besluten togs som kom att innebära att Sverige skulle bli ”mångkulturellt”.
Många var de tidningsartiklar som under de första åren på 1970-talet förklarade att hippieeran var över, den amerikanska patriotismen var återfunnen lagom till 200-årsjubileet 1972, och till och med att ”popen är död” (1972). I dag har den så kallade 68-generationen börjat gå i pension, efter att ha försett sig med bra karriärmöjligheter, och som sista generation med de bästa tänkbara pensionsförmåner samt att i stor omfattning låtit sina positioner som offentliga samhällsmedborgare gå i arv till sina avkommor, precis som privilegier bör. Kort sagt den mest egoistiska och välgödda generation som någonsin existerat. Gödd av de goda åren i folkhemmet, fortsatte dom att utnyttja systemet till sin egen fördel, och blev till sist även den mest tärande generation Sverige hittills lyckats producera. Mycket vill nästan alltid ha mera, mycket mera.
Härmed var förutsättningarna för den demokrati som vi lärt känna, det samhälle med rättviseambitioner som våra tidigare generationer hade slagits för, förändrade i grunden. Nya system, med större möjligheter för den personliga girigheten (kreativiteten) och ett urvattnat lojalitetsbegrepp klubbades igenom i rasande fart under 1980-90-talen.
Den demokratin som släpptes ut med badvattnet, hade utvecklats under lång tid, på både gott och ont. Ställningskriget mellan vilka som skulle lyckas kontrollera medlen och tillgångarna hade böljat fram och tillbaka under lång tid, och fördelningen av de gemensamma resurserna hade resulterat i ett välmående flertal inom Sveriges gränser. Demokratin var ingen självklarhet skulle det visa sig.
Det strävande som med tiden skulle leda fram till vad vi i dag definierar som demokrati, hade från början egentligen helt andra målsättningar. De som låg bakom och drev på utvecklingen var allt annat än demokrater.
Den svenska maktsfären har vid olika historiska perioder och sammanhang vänt sig till allmogen för att söka stöd för olika politiska ändamål. Med begreppet allmoge kan man under lång tid av sveriges historia räkna in ungefär 95% av landets befolkning. Mest känt är väl Gustaf Vasas vädjanden till Dalarnas bönder inför planerna att bryta sig ur den nodiska unionen vid 1500-talets början. En situation som skulle kunna jämföras med om Sverige i dag skulle bryta sig ur EU, dvs avsluta ett internationellt samarbetsavtal med utlänska villkorsramar. Med allmogens hjälp ”frigjorde” sig sedan Sverige från den delen av det utländska inflytandet, bara för att senare byta till ett annat. Gustav Vasa fick några år senare stora ekonomiska skulder till Lübeck, efter att ha lånat avsevärda belopp för att kväsa inhemsk allmoge i Småland under Dackefejden. Utan att känna någon empati för sina gamla bundsförvanter i Dalarna, kom även dess innebyggare att inom kort få känna på kungens mer handfasta sinnelag. Utländska ekonomiska intressen hade sedan länge inteckningar i Sverige, inte minst lokalt bland de tyska köpmännen i Stockholm, men nu ökade det utländska inflytandet, och höll jämna steg i takt med Gustav Vasas försvenskningsambitioner.
Gustav Vasa var alltså ingen demokrat trots att allmogen under hans tid fick stor betydelse. Tvärt om så backade Sverige på många områden, även om han anses ha enat landet. Det finns inget som tyder på att Sverige skulle ha fått en sämre utveckling om vi hade varit kvar i den nordiska unionen. Revolten mot unionen grundade sig från början i Stockholms blodbad, eller rättare sagt förspelet därtill. Som så många gånger tidigare och senare så var det ett spel om makt, pengar och ära som föregick händelserna i Stockholm. Danskarna dominerade unionen och dess överklass, dvs adeln, hade större inflytande och naturligtvis större chans till det främsta ämbetena och privilegierna. Den svenska adelns möjligheter var däremed betydligt begränsade, omständigheter vi skulle råda bot på under 1600-talets alla krig och landerövringar. Även Gustav Vasa tillhörde ju som bekant den svenska adeln, och var ingalunda den man av folket som den tidigare historiska propagandan gjorde gällande.
Även om bönderna hade haft stor betydelse för det politiska klimatet i Sverige under 1500-talet, var det först på 1600-talet de skulle delta i den politiska debatten, om än begränsat. Typiskt för den svenska 1600-talshistorien är de utländska åtagandena, det vill säga krigen. Böndernas största begränsning betod i att inte ha något inflytande över utrikespolitiken, om vi nu inte räknar med att fylla leden i de otaliga svenska härarna.
Det är under 1600-talets alla krig som den svenska adeln växer sig riktigt stark, ofta på grund av utländska erövrigngar och plundringar men även genom nyadlande, utökade privilegier och utmärkelser genom bedrifter i krig. Drottning Christinas uppfattning gällande kassakistornas bottenlöshet visade sig på sikt vara förödande för landets ekonomi och tvingade så småningom fram Carl XIs reduktion, då mängder av godsdonationer annulerades och drogs tillbaka till kronan. Kanske vi skulle kunna kalla henne en dåtida ”Schopaholic”, handlande med titlar och privilegier ? Samtidigt är det under den här tiden vi lägger grunden för mer grundläggande ekonomiska flöden, via den tillverkning av vapen, uniformer etc Sverige behöver för att föra krig. Vi tar inte bara stora lån utomlands, vi importerar även långivarna. Sålunda lånade till exempel Gustaf II Adolf 130,000 daler av Paul Khevenhüller, nybliven protestant, varefter även lånegivaren gick i svensk tjänst och blev både general och storgodsägare. Vi importerar även yrkesfolk från andra delar av Europa vilka hjälper oss att effektivare utnyttja och förädla våra naturrikedomar, något vi skulle kunna kalla en possitiv invandring, då den förmerar rikets finanser. Motsatsen känner vi från i dag, vilket vi skulle kunna kalla en negativ kostnads-ineffektiv invandring, som tvärt om dränerar rikets tillgångar. Skillnaden är fundamental och sinifikativ för respektive tidsepok. Då byggde vi landet, i dag river vi det.
I Europa var Sverige en nation att räkna med, trots alla hånfulla tillmälen som landet fått av nutida inhemska EU-förespråkare. Vi får ofta numera höra att Sverige alltid varit ett litet land i Europas utmarker etc, en självförnekelse som syftat till att förstärka det kollektiva medvetandets övertygelse om vikten av en plats i EU. Men tvärt om har Sverige genom historien ofta varit en nation som har ingett en viss aktning runt om i världen. I Europas storpolitik har Sverige ofta varit inblandat, och när det gäller vetenskap och politisk utveckling, har Sverige ingalunda varit isolerat. Men, var tid har sina profeter som vill lysa på berömmelsens himmel och ta plats i regimens stallar, gärna via nya rön och uttalanden blossande av anfådd antipatriotism, som i dagens Sverige. Landet blir under 1600-talet, alla förnekanden till trots, en stormakt med provinser på den Europeiska kontinenten, och med en militär styrka som får Europa att lyssna.
I stormaktstidens Sverige bildas nya ekonomiska strukturer. Alla attribut en stormakt behöver, kräver sina hantvekare, praktiska såväl som ekonomiska. Sverige växer inte bara på bredden utan även administrativt. Utbildningsväsendet renoveras hjälpligt efter Gustav Vasas hårdhänta demolering av det tidigare katolska utbildningssystemet i kyrklig regi. Samtidigt läggs de första grunderna till ett fungerande banksystem, och med detta dess förvaltare inom inte bara adeln, utan nu även inom borgligheten, och när det karolinska enväldet går i graven med Karl XII 1718, är det den nya överklassen som gör upp om den nya regeringsformen och fördelningen av privilegierna. Den så kallade frihetstiden är ingenting annat än en tid, då landets överklass ökade sin makt och rikedom på bekostnad av monarkin. Någon ökad demokrati för allmogen var det inte tal om.
Än så länge hade inte demokratin hittat fram till den moderna form den har antagit under 1900-talet, och det var lång väg kvar.
Del 2:1-3 : Störta/neutralisera kungamakten – Adelsgodsen och jordägandet – Bondesamhället och enskiftet.
Vi känner den svenska kungamakten som i huvudsak totalitär och maktfullkomlig, en föreställning som grundar sig i vår tids tolkning av historien, och den gällande historiska forskningen under de senaste mer än 200 åren. Det finns undantag, som under nyromantiken eller som inför unionsupplösningen med Norge 1905, men samtidigt har det funnits en myndighetsrelaterad strävan att driva synen på svensk historia i en förutbestämd riktning. Egentligen inga konstigheter i det, ett beteende som understödjs och aktivt bedrivs i de flesta regimer. Sålunda framställs Karl XII som den store landsförstöraren, sättandes vårat kära fosterland och dess provinser i brand. Jag har inga ambitioner att här gå in på det 21 år långa krigets alla skiftande turer, utan bara i hastigheten nämna att den unge kungen från och med 1699 hade att förhålla sig till en krigsförklaring från tre av Europas dåtida stormakter. Ingen lätt uppgift för en 17 årig tonåring med en egen stormakt att styra, utspridd över stora delar av norra Europa, med enorma vattenmassor emellan. Nu skiljer sig Karl XIIs och min utbildning, sociala status och tidsperiod vesäntligt ifrån varandra, men när jag försöker föreställa mig hur uppgiften skulle ha kännts vid 17 års ålder, så skulle jag nog ha sprungit och gömt mig långt ute i skogen där ingen hade hittat mig. Men inte Karl XII. Han slängde sin tidstypiska peruk, drog på sig sina stövlar och drog ut i fält med sin karolinska armé. Det kom att bli en lustiger dans, som kom att ödelägga stora delar av norra Europa och kosta kungen själv, och 10.000-tals andra, livet. Sverige kom att förlora sin militära betydelse och upphöra att räknas som stormakt, men kom i stället att stärka sitt inflytande på andra områden, som inom vetenskap och handel. Vi blev alltså inte heller denna gång ” det lilla landet utanför.”
Frihetstiden är ett begrepp som skapats av de som ägde den tidens främsta privilegier och möjligheter att utöka sina personliga tillgångar, det vill säga adeln. När en maktfaktor marginaliseras eller decimeras, skaffar sig nya maktsfärer utrymme på den förres bekostnad. Så har det alltid varit, kommer alltid att förbli och pågår naturligtvis även i dag. Sedan är det upp till eftervärlden att tolka den historieskrivning som de nya makthavarna prioriterat och låtit publicera. Just begreppet ”frihetstiden” blir därför tveksamt ur exempelvis böndernas eller den växande arbetarklassens synvinkel.
Det karolinska enväldets sorti, innebar att en rad nya maktenheter utvecklades. Merkantilismen vann inträde som samhällsordning, och systemet med löneslaveri infördes på allvar. Med merkantilismen gynnades vetenskapen, utveckling av metoder, redskap och rationalisering av bland annat jordbruket. Böndernas villkor skulle med tiden förenklas med hjälp av teknisk utveckling, men på andra sätt skulle den svenske bonden börja marchen mot den undergång som han i dag kan ana slutet av. Utvecklingen inleddes av de allt rikare godsägarna, som ville att mer jobb skulle göras på kortare tid, men för att ”hålla bonden vid sin plog”, och undvika bondeuppror behövde även sociala omstruktureringar göras.
Det fanns viktiga skäl till en utveckling och effektivisering av jordbruket. Till stor del berodde det på de krig som förts och den förstörelse som utländska trupper på svensk mark hade åsamkat. Även om Sverige som vanligt hade mycket utländskt folk i sina egna led, hade vi också förlorat många landsmän under den långa ofreden. Det gällde förvisso i Finland, men inte alls i samma utsträckning i de relativt nyerövrade skånska landskapen. Storskiftet kom inledningsvis ändå att införas i dessa båda landsändar samtidigt.
Bondbyarna var svåra att styra, nästan autonoma enheter som satte den enskilda familjen och byn i focus, gärna mot själva överheten om det behövdes. Så hade det alltid varit, i tusen år om inte mer. Med egen rättskipning i byalagen, var det inte alltid relevant information nådde den officiella lagens representanter.
Det var nu, under frihetstiden, som godsägaradeln satte in stöten mot det med kungahuset vanligen lojala bondeståndet. Gustav Vasas förehavanden, var om inte förlåtna, i alla fall förträngda. Här fanns inte bara pengar att tjäna med en fogligare bonde, här kunde även böndernas makt i riksdagen brytas. I konkurrensen om jorden, stog bönderna under 1700-talet närmare kungen än adeln, trots godsdonationer och privilegier. En av de ivrigaste pådrivarna av reformarbetet var Jacob Faggot, ättling till invandrade valloner och framstående vetenskapsman, vars arbete med tiden kom att understödjas av Kungliga Vetenskaps Akademien, vilken han hade varit med om att bilda 1739. Från 1749 sjösattes storskiftet i det då svenska Finland, och i Skåne, vilket inte hade varit svenskt i hundra år ännu. Faggots insatser för den moderniseringen av jordbruket som Sverige genomgick var betydande. Idéerna var samtidigt typiska för det kapitalistiska, moderna tänkandet, vilket vi så väl känner från vår egen samtid. Slå sönder homogena strukturer, autonoma grupperingar och invanda mönster, splittra och effektivisera genom större arbetsbördor på varje enskild individ, och modernisera de därför nödvändiga redskapen.
Mer arbete samt isolering, skulle få den sturske bonden sysselsatt med annat, och samtidigt bli lätt att kontrollera och att kunna utsätta för represalier om så behövdes. Så ”sprängdes” då de gamla bondebyarna, och många bönder gjordes till emigranter i sitt eget land, och flyttades ut på avstånd ifrån bygemenskapen. En reform som naturligtvis stöddes av en riksdag som till stor del spekulerade i jordegendomar. Adel, präster och den godsägande delen av den högre borgerligheten, såg alla en möjlighet till ökade vinster på satsat kapital. Den svenske/finske/skånska bonden skulle en tid ha kvar sin delvis autonoma ställning men efter ”bondeupproret” i Skåne 1811, och en aggresivare enskiftespolitik, försvann med tiden böndernas reella inflytande ur svensk historia.
.
De självägande svenska bönderna var i stort sett autonoma på sina gårdar, en politisk maktfaktor och nagel i ögat hos överheten.
.
Under frihetstiden växte sig de liberala idéerna starka. Industialism, löneslaveri och kapitalism är en del av de beståndsdelar som bildar den liberala ideologin, en ideologi vi ser blomstra i vår ”moderna” tid, och ännu inte sett det katastrofala resultatet av, även om USA är på god väg. En aggresiv, otyglad och lössläppt kapitalism, härjande över världen med blod och kanoner, leder förr eller senare till systemets undergång. Det har hänt förr, om än i microformat i jämförelse. NATO garanterar i dag ett kommande macroformat.
Tilbaka i det svenska 1700-talet, förde frihetstiden med sig ett ökat kunskapsflöde även i lägre samhällsklasser än de adliga och de kyrkliga. Stora delar av borgerligheten behövdes i produktionen, såsom arbetsledare, banktjänstemän och till alla administrativa förehavanden som behövdes för att hålla produktionen igång, samt att sköta tillsyn och kontroll av all den arbetskraftsresurs som började flytta in till städerna. Städerna växte och mängder av tjänstemän behövdes för att inte få dem att kollapsa, även om vi kanske idag skulle benämna den tidens situation som kaos. Behovet av människor som kunde läsa, främst kvitton, instruktioner och kungörelser, var akut, varför vi faktiskt lärde oss läsa relativt tidigt i Sverige. På landsbygden var det inte lika viktigt, då prästerna från predikstolen läste upp det allmogen ansågs behöva veta, och det varje Söndag. Kyrkoplikten var ett viktigt instrument för att hålla allmogen informerad.
Ett Sverige med en svag kungamakt blev naturligtvis föremål för andra länders intresse i det rojalistska 1700-talet. Stormakternas och andra internationella särintressens inflytande i landet ökade markant under den här tiden, och det vi i dag kallar en demokratisk förhistoria, är snarare en kapitalistisk och politisk härdsmälta. En del av riksdagen ville, och genomdrev också ett par försök att återta en del av det politiska inflytande Sverige haft i Europa i egenskap av stormakt. Det kom att visa sig, efter ett antal farsartade och fullständigt misslyckade krigsäventyr, att Sveriges tid som stormakt, var och förblev förpassad till historien. En annan del av riksdagen blev monarkin trogen och gjorde ett försök att åter öka dess makt, vilket också det kom att misslyckas.
Vad som däremot kom att lyckas jämförelsevis bra i Sverige, då som nu, var det ekonomiska fifflet. Utländska politiska och ekonomiska intressen vann stor framgång med att muta snikna svenska och invandrade politiker. Sverige hade gott om invandrade politiker ifrån provinserna runt Östersjön, och de var långt ifrån alltid lojala mot inhemska svenska intressen. Därför gjordes allt för att bevara kungamaktens svaga politiska inflytande.
Mot den här bakgrunden, förstår man att den revolution som Gustaf III genomförde 1772 kom som en chock för den godsägande adeln, kapitalistiska ägarstrukturerna och det främmande politiska inflytandet. Ett nytt och starkt monarkistiskt Sverige var inte välkommet, varken bland inhemska eller utländska maktintressen, då man inte visste hur Gustaf III hade tänkt sig styra landet. Här fanns en uppenbar risk för att särintressenas erövring av de svenska naturtillgångarna skulle avbrytas, eller i alla fall slå av på takten.
Släkten kommer än en gång visa sig vara värst. Intrigerna mot den nye kungen kom igång nästan genast efter 1772. Så fort kungens kusin, Catharina Kejsarinnan av Ryssland , fyllt sin ståtliga lekamen med nytt syre var intrigerna igång. Men främsta hotet, inte bara mot Gustaf III själv, utan mot hela det svenska kungahuset var hans egen mor, Lovisa Ulrica. I harmen över att själv ha misslyckats med att bli maktfullkomlig, blev hon först jublande glad över sonens revolution, sedan sur och irreterad när hon förstod att hennes egen makt skulle bli oförändrat minimal.
Hon har av sentida, och ibland samtida historietecknare, ansetts för intelligent och utrustad med ett genealiskt sinne för konst, kultur och konversation mm, men vi får nästan utgå ifrån att detta är omdömen som ålagts henne från personer som av något skäl har haft anledning att höja hennes status ur ränksmideriträsket. Om man betänker hennes tjuriga och nästan barnsliga handlande under sin tid som medregent, under Adolf Fredriks regering, måste naturligtvis hennes omdöme ifrågasättas.
Utan att i detalj redogöra för alla intriger och förtalskampanjer som riktades mot Gustaf III från moderns residens, och allt split som hon sådde mellan de kungliga syskonen med hjälp framför allt av Hertig Carl, som verkade ha ärvt sin moders ”brilljanta” sinnelag, så var Lovisa Ulrica på sikt direkt delansvarig till kungahusets fall 1809. Förtalskampanjen mot kungens son, Gustav IV Adolf, var en direkt forsättning på Lovisa Ulricas intrigerande. Resultatet av de stenar hon satte i rullning, kan hon aldrig ha förstått vad de skulle kunna leda till. Detta hazardspelande, i en tid med revolutioner i antågande, måste tyda på en klar intellektuell begränsning. Att revolutionerna var i antågande, och i USA även högaktuell vid den här tiden, var man informerad om. Även att ideerna spred sig bland de europeiska militärer som tjänstgjort i USA, och bland filosofer och i salongerna, var ingen hemlighet. Kretsen omkring henne måste granskas hårdare om vi ska hitta länkar till vad som hände åren 1792-1810.
Om man anstränger sig en aning, kan man hitta liknelser i Lovisa Ulricas senare mission och destruktiva handlande, omedvetet (?) gående rysska Kejsarinnan Catharinas ärenden i Sverige, och SCUM-manifestet, vilket uppmanar till det destruktiva kriget mellan könen. I båda fallen finns ett uppenbart högre syfte, medvetet eller omedvetet. Är det det sistnämnda, vittnar det om en alarmerande dumhet. Och vilka ligger i så fall bakom ? Om ingen av dessa aktörer kan belastas med något högre intellekt, måste det ju finnas andra intressegrupperingar som försöker påverka utvecklingen. Och det gör det naturligtvis.
En aktör, som under en lång politisk karriär, har stor betydelse för det svenska politiska intrigspelet är Carl Fredrik Pechlin, (tyskättad friherre von Löwenbach).En annan är Grewesmöhlen, vilken agerar på uppdrag av starka ekonomiska intressen under samma period, men något senare. När det gäller Pechlin, skulle man kunna misstänka att han själv, eller via ombud, lade pinnar på den brasa av hat som brann hos Lovisa Ulrica. Hon hatade förmodligen även honom, då han befann sig på den segrande sidan vid kungahusets misslyckade revolution 1756. Men visst skulle väl ett högre mål kunna förena de båda ränksmidarna, åtminstone tillfälligt. Pechlin måste i vilket fall ha gnuggat händerna av tillfredsställelse när han följde Lovisa Ulricas och Hertig Carls raserande av det svenska kungahusets legitimitet. Pechlin och Carl XIII hade för övrigt gemensamma intressen i mordet på kungen, idéer som för Carl XIIIs del även fått god näring genom hans intima kontakter med frimureriet.
Fortsättning följer
* Terrorliberalism : summan av samordnad, aggresiv spekulation mot autonoma stater
__________________________________
Manckerstroem 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.