Feeds:
Inlägg

Archive for the ‘Okategoriserad’ Category

…eller papperslösa, illegala invandrare vs värdelös åldringsvård i Torshälla.

Uppdaterad 20120319

Inledningsvis är det ju naturligtvis så, att missförhållanderna i Sörmland, vad det gäller fördelningen av skattemedel, gäller på liknande sätt i hela det krackelerande konungariket Sverige. Det är samma summa skattepengar som ska fördelas över alla de åtagande ett fungerande samhälle ska driva.

Men när samhället inte längre fungerar, när snedfördelningen flyter upp till ytan och blir synlig i offentligheten, då är det också dags för medborgarna/skattebetalarna att försöka stanna till och fundera. När skatten ska höjas, för att finnasieringen av skola och omsorg ska gå runt, bli det av tradition, gnäll, jämmer och massor av elände. Det blev inte en ny bil att slå grannen i huvudet med i år heller. 

Men när de skattepengar som redan hämtats in av staten och förbrukas efter gällande politiskt korrekta agenda, då är det som vi inte längre bryr oss. Det är ju faktiskt fortfarande våra/samhällsmedborgarna/skattebetalarnas pengar, och ska förvaltas på för oss så fördelaktigt sätt som möjligt. Inte minst gäller det den generation som var med att bygga välfärdslandet Sverige, under alla år matade med löften av lismande politiker, om en trygg ålderdom när livet närmade sig slutet.

Det kom att visa sig att dessa löften auktionerades ut att förvaltas av privata, vinstdrivande företag med ytterst varierande policys. Vanvårdslarmen duggar tätt, och löftena från förr är naturligtvis glömda och förlåtna, satta ur spel. I krämarekonomin Sverige finns gott om löften, men inga regler för hur de ska uppfyllas.

Som bekant, har ju Reinfeldt lösningen på hur man ska få den dyrbara åldringsvården att gå ihop. Med SCBs siffror som grund, ska pensionåldern ju höjas till 75 år för män. Voilá ! Lite drygt 3 års pension, om vi nu ska hålla oss kvar vid SCBs sifferorgier, vilka visar på en ständigt ökande (och dyrare) åldringsvård. Vi kan nog antaga, att SCB även har siffror som visar effekterna på medelivslängden vid ett genomförande av Reinfeldts tidsanpassade och tidsenligt cyniska ättestupa. 

Det svenska samhället består till stor del av lösa länkar, vilka det är upp till oss medborgare att koppla ihop. Just när det gäller åldringsvården, finns det många länkar som är kopplade till historiska uppgörelser mellan fack och arbetsgivare, som när det gäller att vi avstår viss del av lönen som ska öronmärkas till pensioner, och ska förvaltas med omsorg. Men så finns det även nya, politiskt korrekta beslut, som tagits av förvirrade och inkompetenta politiker, mångkulturkramare och systemryttare, berusade av floskler om Sverige som hela världens obefläckade, vita riddarre. Sverige, världens största flyktingläger, utan flyktingar, men fyllt till bredden av lycksökande nybyggare, varav många sysslar med systemunderstödd brottslighet.

Innan vi går till val nästa gång har vi ett ansvar att allvarligt fundera på parallellerna. Här kommer två intressanta exempel på hur fel de politiska krumsprången landar i vår vardag. Ännu en gång får pensionärerna kröka rygg inför den svenska regimens skötebarn.

Ur Eskilstunakuriren : 

Vanvård på nytt äldreboende

Anställda på demensboendet Torsiliahemmet i Torshälla larmar nu om missförhållanden. De boende har legat med intorkad avföring, nedkissade blöjor och inte fått naglarna klippta så att de skurit in i handflatorna.

Enhetschefen på Torsiliahemmet har gjort totalt sex lex Sarah-anmälningar om vanvård på äldreboendet till Socialstyrelsen, skriver Eskilstuna-Kuriren.

Senast i fjol utreddes brister i omvårdnaden på hemmet.

Ur Folket :

Papperslösa ska få samma vård som andra

Nyköping/Eskilstuna. Fördjupat samarbete mellan landstingen i Sörmland och Västmanland. Och papperslösas rätt till sjukvård. Det var de viktigaste besluten på landstingsstyrelsens sammanträde i går.
Men mest debatt blev det kring genomförandeplanen för att få ordning på landstingets ekonomi. Landstingsfullmäktige har tidigare beslutat om en åtgärdsplan för en ekonomi i balans. I planen regleras vad landstingets nämnder ska göra för att uppnå målet.
I går lade Serviceförvaltningen, D-data och Landstingets Ledningsstab fram konkreta besparingsåtgärder om sammanlagt 18,6 miljoner kronor, vilken landstingsstyrelsen godkände. Samtidigt ska budgeten för ledning och verksamhetsstöd ökas med 2,7 miljoner som bland annat ska gå till utveckling av hemsidan och ytterligare en halvtidstjänst på informationsavdelningen.
Därför deltog inte oppositionen i beslutet. De vill i stället lägga pengarna på vård i livets slutskede på avdelningen Manteln.
 
Ökat samarbete
Enighet var det däremot när det gällde öka samarbete mellan landstingen i Sörmland och Västmanland. De områden det gäller är hjälpmedelsverksamheten, ortopedi och gynekologisk onkologi.
Landstingsstyrelsen godkände också planerna på att satsa 75 miljoner kronor på att bygga om och till behandlingsenhet/onkologmottagning på Mälarsjukhuset.
Kostnaden ska finansieras med minskad utomlänsvård.
Stor enighet rådde också kring beslutet att alla personer i länet ska ha rätt till nödvändig vård.
 
Samma regler för alla
Bakgrunden är en kristdemokratisk motion i frågan som lades i november förra året. Landstingsstyrelsen säger i sitt beslut att frågan är angelägen, och att reglerna för asylsökande som övriga flyktinggrupper, som papperslösa och gömda, borde vara desamma. Beslutet innebär att landstinget ansvarar för att dessa grupper i princip får samma rätt till hälso- och sjukvård och tandvård som övriga invånare.”
 

Något att ta stälnning till inför nästa val? De flesta av oss blir ju trots allt pensionärer en dag.

Read Full Post »

En nätomröstning som för ovanlighetens skull kommer att ligga kvar hela vägen till Riksdagsvalet 2014.

Uppdaterad 20120327

Jag skrev själv ett antal inlägg omkring förra valet, och jag kommer inte att glömma varför jag skrev. Men hur tänker alla andra? Kommer den demoleringsmobb som kallar sig Sveriges regering att få fortsatt mandat av väljarna? Inte för att jag inbillar mig någon större förändring om den så kallade röd-gröna falangen skulle vinna. För att kunna genomdriva förändringar behöver vi göra oss av med EUs och USAs direktiv och omedelbara inflytande över Sveriges politik. Vi kommer alltid att vara beroende av omvärlden, men det ska vi vara på egna villkor.

Sprid gärna den här omröstningen. Den kommer inte att skyndsamt plockas ner, utan ligger tryggt kvar till nästa val.

Read Full Post »

Uppdaterad 20120204

Så fick då Socialdemokraterna äntligen en partiledare som regimen i Sverige kan vara belåten med. Efter en makalös antidemokratisk demonstration, ett massmedialt drev som vittnar om resurser och politisk styrning vilka är anmärkningsvärda i en demokrati, har vi då fått en partiledare som passar in i den politiskt korrekta mallen.

Stefan Löfven, känd för sitt hetsande mot en annan demokratisk företeelse, det av de svenska väljarna i Riksdagen inröstade partiet Sverigedemokraterna, är godkänd av Bonniers/Expo, och följdaktligen en person som löper i rätt fåra. Hans feministiska populism och inställsamhet till subbträsket ger honom också en säker biljett vid de etablerades bord. Näst efter en kvinnlig partiledare måste ju vara en manlig feminist. Vem skulle kritisera det valet, eller komma på tanken att klaga över ”gubbvälde”, efter experimentet med Mona Sahlin? Partiets väljarsiffror har naturligtvis samtidigt mindre betydelse i ett land som blint följer EU´s direktiv, och borgerliga partier har vi så det rinner över. Då kan Sjöstedt i vänstern skrika sig blå, om uttrycket ursäktas, han kan ändå aldrig få något inflytande som hotar ordningen utan Socialdemokraterna, eller ett miljöparti som leker i den borgerliga sandlådan.

I ett parti som Socialdemokraterna, tungt nerkörda i diket, med ambitionen att ställa sig närmast Moderaterna på den politiska skalan och med en kraftigt feministisk slagsida, finns det inte längre en enda politiker med kalibern att kunna bli vad Palme, Persson, Sträng, och många, många andra varit, det vill säga, en politiskt stark personlighet. Det är heller inte önskvärt i ett parti som byter riktning och arbetar aktivt på sin egen marginalisering.

En av de personer som för dagen fick strålkastarljuset riktat mot sig, och av media några ögonblick ansågs få stor dignitet, var avrustaren av fackföreningsrörelsen, Wanja Lundby-Wedin. Under några sekunder av massmedialt rus, gav hon luft åt stundens allvar. Kunde det bli mindre trovärdigt ? Hon som bidat på sin kammare, räknande sina blivande pensionsförmåner, under det att den borgerliga regimen dragit huggtänderna ur den organisation hon var satt att leda (läs avrusta). Medlemsavgifter, bemanningsföretag, import av arbetskraft, arbetsrätt och arbetslöshet är alla ord och begrepp hon aldrig fick lära sig. Därför blir hennes korta gästspel i media bara löjlig. Det fanns här inget mer politiskt korrekt, och därför lika förutsägbart, som att driva på för Juholts avgång, det vill säga, ett tillskott av billiga plusspoäng, i en i övrigt lika billig tjänsteutövning.

Ett par av alla egenheter som påtvingats Juholt är att han skulle vara dum, eller godtrogen. Och hur skulle han ha en chans att försvara sig mot det, mot hela det regimunderstödda etablissemanget? Hundratals systemryttare i karriären med fällda lansar, siktande på samma mål, hetsade av politiskt korrekta redaktörer och politiker. Det är inte många som lyckas försvara sig mot den övermakt som förfogar över alla tänkbara resurser.

Juholt och Waidelich försökte mobilisera en debatt om krafttag mot Europas kollapsande ekonomi, och manade till samling. Kritiken mot borgerlighetens misslyckade ekonomiska äventyr skulle utmanas på traditionellt socialdemokratiskt sätt, med mer satsningar på välfärdsarbete, omfördelning skatter, mindre privatiseringar etc. Frågan är : trodde ens Waidelich på ideerna, eller vilken roll spelade han? Problemet är att regeringen platt följer de direktiv som EU anger, och varken den eller EU är intresserade av någon politisk kursändring. Det kommer Löfven att garantera, varför vi återgår till ordningen som innebär att Sverige inte bara har en regering, utan en regim. Åter till en ”Mona Sahlinifiering” om man så vill. Hennes ambitioner om ett samregerande med moderaterna för att utestänga Sverigedemokraterna borde väl vara allmänt bekanta vid det här laget. Sahlin återfinn ju numera i Expo. Ännu ett antidemokratiskt förfarande från kretsen av riksdagspartier-Expo-Bonniers-axeln. Den axel som i praktiken styr Sverige.   

Man kan tycka att Juholt borde insett att den mer traditionella socialdemokratiska politik han gav uttryck för i sina tal, och pratet om de svaga grupperna, inte skulle tas emot nådigt hos en regim som bedriver en omvänd politik. Han borde ha förstått att han inte var den tupp som den socialdemokratiska hönsgården behövde. På vilken planet har han, och hans fränder inom partiet befunnit sig på de senaste 20-30 åren? Socialdemokraterna är numera ett feministiskt kvasiborgerligt parti, med målsättningen att sjunga med i Reinfeldts kör. Det är vad vi väljare har att ta ställning till när vi går till valurnorna i framtiden. Vill vi ha en regim, eller vill vi göra vad vi kan för att återskapa demokratin? Hur länge har vi chansen att försöka?

Sällan har vi levt i en tid när så många av våra ledare ljugit så mycket om demokrati med så höga ambitioner om motsatsen. Det är ett nytt och mycket allvarligt trendbrott i en lång demokratisk tradition i Svensk historia. En tradition och en historia som vi ju för övrigt inte har, enligt landets nuvarande statsminister. Man kan ju fråga sig varför just han påstår det? Har det med hans ”mörka” rötter att göra, eller är det ren okunskap/dumhet, eller kan vi misstänka att landets folkvalda statsminister har en dold och antidemokratisk agenda? 

 

.
Creeper

MediaCreeper

Politik bloggar

bloggping

Bloggrank.se

 

 

Read Full Post »

I en tid av upplösning, varför inte bredda med att helt hoppa över julklapparna ? Vi uppmanas dagligen att inte tro att vi etniska svenskar har någon tradition, kultur eller gemensamt ursprung. Intressant nog alltid av individer som gör sig en rejäl hacka på budskapet. Skulle vi skippa julklapparna skulle det nog bli hallå i luckan, inte minst på detaljhandeln. Och då kanske vi plötsligt hade en tradition, vilken skulle kunna stödjas av den svenska regimen.

För att vidare avrusta julen, varför inte, sedan julklappsköpandet skippats, även sparka ut det plågsamma bjällerklanget och nutidsanpassa musiken. Inte minst anpassa rytmen till den kaotiska period som föregår självaste Julafton.

God Jul och Gott Nytt År önskar Manckerstroem.

Ny julstämmningsförhöjande juljingel ??

Read Full Post »

Uppdaterad 20111222

Det lackar mot Jul igen. Åren rullar på, och samhällets förändring med dem. Säkraste jultecknet är inte längre de yrvakna tomtarna som redan för länge sedan börjat dyka upp i mediasmoggen, främst genom Coca Cola och Blossa. Nej, sedan ett par år tillbaka är det säkraste jultecknet försöket att uppgradera ett shoppingmedvetande hos svenskarna. Förutom sina politiska uppdrag har de svenska media även ett marknadsansvar, ofta en kombination av båda. Till årets största konsumtionshelg rings det i allehanda alarmanordningar och pekas upphetsat på begagnatwebbar som Blocket och Tradera. Varningsropen gällande bluff och båg tävlar om att överrösta varandra med versaler och löften om undergång och elände för den som dristar sig att handla där. Risken att bli lurad och bankrutt om man handlar begagnat verkar överhängande, och för säkerhets skull kastas argumentet om olaglighet in för att yttligare skrämma upp den nu förhoppningsvis ordentligt nervöse konsumenten. Säkraste sättet att undvika fängelse för häleri, är att handla julklapparna i något av alla pråliga märkesbutiker, glittrande av polerad mässing och putsat glas, naturligtvis till många gånger högre pris.

Men, är inte återvinning, eller som i det här fallet begagnat-shopping, behjärtansvärt och värt ganska många så kallade miljösmart-poäng? Vad säger miljöministern eller de andra miljöivrarna bland våra folkvalda? Den som handlar begagnat, det vill säga återvinner, måste väl vara ett föredöme för sina medkonsumenter, då det ju handlar om att spara på naturens resurser. Eller kan det vara så enkelt, att ni bluffar om exempelvis sopsorteringen, och att det bara är ett spel för galleriet, och att ni i själva verket stödjer de skrämselrapporter som just nu florerar i media. Vi får nog som vanligt utgå ifrån är det en i raden av alla bluffar ni har lurat på oss under året som gått. Resultaten i den senaste internationella ”miljökonferensen” i Durban, snarast bekräftar dubbelspelet än försöker göra något eländet. Tvärt om visar det sig att det är lönsamt med avisningen av Grönland, för att ta ett exempel. Plötsligt frigörs tidigare dolda naturresurser för exploatering, så som den alltid lika begärliga oljan, roten till en stor del av jordens elände.  Och under tiden så sorterar och sorterar och sorterar vi vanliga dödliga.

Det nutida västerländska korståget i mellanöstern seglar vidare på  vågor av lögner om demokrati och frihet. Med svansen i vädret, och med hägrande förhoppningar om nya möjligheter att stärka idéerna om gemensamma marknader, mångkultur, fri arbetskraftsinvandring och monopol över oljehandeln, lallar EU i USAs fotspår, spridande död och förintelse omkring sig, mässande om demokratiska målsättningar ingen längre tror på.

Glansen runt demokratins nykoloniala, ädla riddare från det förlovade västerlandet borde falnat något även hos de mest hängivna beundrarna ur de egna leden efter det brutala mordet på Libyens ledare Muhammar Khadaffi. Och Sverige är i högsta grad medskyldigt, trots alla expertkommentarer om nödvändiga åtgärder för införandet av ”demokrati” i Libyen. ”- Det är ändå lite synd”, skriver exempelvis sanningsmegafonen Arena om Khadaffis död, med den nya tidens avmätta, regimfriserade, totala brist på sammanhangsanalys. Jag har själv inte orkat se filmerna, och det är läge att varna för utstuderad grymhet, men sanningen om Khadaffis död finns på nätet, bilder som borde få de svenska ”experterna” att rodna.

Insikten om mentaliteten hos västmakternas allierade, får begrepp som frihet och demokrati att fastna i halsen. För inte så länge sedan, reagerade hela Sverige när polischefen i Saigon, avrättar Nguyễn Văn Lém på öppen gata. Händelsen har sedan visats ett otal gånger, och bilden blev en av symbolerna för det absurda kriget i Vietnam. Till saken hör att Lém ansågs vara medlem i FNL, och vara medlem i en liga som systematiskt mördat poliser och deras familjer. Gissningsvis kommer ingen av filmerna på mordet av Khadaffi att visas i svensk television, och inte heller kommer de att bli en symbol för orättfärdiga krig, den här gången i nordafrika. Det händer inte längre i det numera tysta  Sverige, åter igen bugande inför herrskapet, precis som på den gamla goda tiden.

Det retoriska mässandet i media om kampen ”för folket” mot diktatorn, har i sin naivitet nästan kunnat liknas vid tyska medias hyllningar av Hitlers inmarsch i Österrike 1937. Båda teaterstycken redigerade och anpassade till sin samtid och sin aktuella målgrupp. Frågor borde ställas inför det intressanta faktum att USA sällan förr haft några större problem att samarbeta med despoter i mindre nationer, som exempelvis Chile, Argentina och många flera. Det vill säga, så länge dessa spelat i samma lag. Då har inte demokratin varit lika intressant att värna om, så frågan om vilken betydelse demokratin har i Libyens fall blir naturlig.

Jag har inga kommentarer till Khadaffis inrikespolitik, och anledningen är enkel. Allt vi fått veta gällande Libyens ledare, är presenterat via alliansmakternas massmediala propagandacentraler, och där finns inte mycket som går i takt med verkligheten. Tvärtom hade det varit intressant att se dollarns monopol över oljan brytas, och då hade kanske till och med Carl Bildts oljeaktier blivit värdelösa.

Men, i ”bästa fall”, är nu handeln med olja i dollar säkrad för framtiden, och bombandet av Libyen till nära nog ruiner, betyder förhoppningsvis ett grundande av västerländska konsumtionsmönster i nordafrika, och en räddande bakdörr för ekonomier på knä i Europa och USA, naturligtvis nu stavad ”hjälp”. Det receptet har provats förr, som i Tyskland och Japan i andra världskrigets slutskede. Även bombningarna av civila mål blev på sikt lönsam affär för USA. Om nu inte Libyen muslimifieras förstås, en utveckling som eventuellt kan vara på gång i Tunisien efter senaste valet.

Vilka står sedan på tur? Ska Iran bombas, och Israels granne Syrien pulvriseras? Troligen. Och sedan? Hur länge kan de nya kolonialkrigen pågå utan att världen inser orimligheten i EU´s och USA´s världshärskarambitioner? Ska kanske nordafrika bli en del av EU´s inre marknad? Ett nytt romerskt imperium? Kommer vi kanske att i framtiden få se yttligare ett politiskt/ekonomiskt försvars-block med Ryssland-Kina-Japan som huvudaxel ? Inte ologiskt om man tänker i överlevnadsstrategiska termer. De länderna har mer gemensamt med varandra än vad dom någonsin kommer att ha med oss i väst. Och vad händer sen? Platsen att slåss om är begränsad, varför omdöme och ansvar borde vara honnörsord. Att åter gräva upp korstågsmentaliteten och kolonialisera afrika/mellanöstern en andra gång, kommer inte att vara en lösning med bestående balanserade strukturer. Terrorism kommer att bemötas av ännu mera terrorism.

I samband med den Iranska revolutionen 1979, skämtades det ganska allmänt om araberna. Av någon anledning, som väl närmast måste tillskrivas medierapporteringen, tog vi nästan automatiskt ställning för Shaen. Ayatollerna och deras krav på islamisering var inget vi kunde ta till oss då, lika lite som det borde vara nu. En idé som det ibland skämtades om var att man skulle lösa problemet genom att bomba hela arabvärlden, asfaltera rubbet, och bygga tennisbanor där. Det var alltså omkring 1980, Björn Borgs storhetstid och tennisen trängdes med slalom, Ravelli och Ralf Edström i alla nyhetsmedia som då fanns. I dag, dryga 30 år senare, ser det ut att kunna bli verklighet i den meningen att vi faktiskt bombar arabvärlden till småsmulor, men i stället för asfalt brer vi ut det västerländska konsumtionsmönstret. En tanke som måste hägra för krämarekonomierna i väst. Olja i utbyte mot västerländsk ”demokratisk” konsumtion. Ett win-win-scenario av historiska dimensioner.

Och tillbaka i sanningens gränsland, det förlorade konungariket Sverige, firades det på de politiskt korrekta systemryttarnas redaktioner under hösten, inför beskedet om nyhetssajten Politiskt Inkorrekts nedläggande. Plötsligt fick sajten, vilken normalt officiellt förnekas, ett osannolikt nyhetsvärde. Nu minsann skulle det visa sig att det endast var det politiskt korrekta som var gångbart i Sverige. Det påstods i samma andetag, liksom för samma pris, att det inte längre finns något intresse för Assange-affären, vilket i sin tur skulle grunda för den officiella synen på Assange som en systemets fiende. Siffror i rikliga flöden presenterades.

Döm om allmän bestörtning, ve, fasa och mängder av elände i största allmänhet när det visade sig att Politiskt Inkorrekt dök upp i en ny och fräsh upplaga, här (Avpixlat) numera dessutom uppdaterad med den av regimen så hatade sanningsläckan MigiLeaks. Det tackar och bugar vi för, och en viktig källa för nyanserad nyhetsrapportering fri från regimens åsiktsförtryck, fortsätter sin verksamhet.

Som grädde på moset slår i stället besparingskravet mot de nyss skrattande, jublande och firande, numera får man förmoda yrvakna och bakfulla PK-redaktionerna. Sällan har högmod och fall stått närmare varandra. Härliga tider. Inte att undra på så mycket komprimerad dynga som produceras där, att folk inte orkar med de skyddade verkstäder, vars främsta uppgift numera verkar vara att legitimisera den förda politikens alla fatala baklängesprojekt. Det måste till slut bli svårt att sälja skiten, varför upplagorna måste minska och kvasijournalistiken med tiden dö ut, liksom dinosaurierna. Måtte det bara gå snabbare.

Annars rullar det på, som sagt. Regimens rådbråkning av den en gång så framstående välfärdsnationen Sverige fortsätter. Bit för bit smulas vi sönder, krossas under det ena huvudlösa beslutet efter det andra, alla grundade sig i någon förvirrad föreställning om det ultimata, totalkontrollerade mångkulturella paradiset. De är många klättrande regimparasiter som har allt att vinna på att försöka yla högst i kören, mässande mångkulturens lov. Vi hör och ser dom varje dag, överallt, med argument som inte skulle hålla en kritisk granskning. Men den kritiska granskningen uteblir, i alla fall i officiella media.

I början av året, uttryckte jag min förhoppning om att det såg lovande ut, med bland andra Mona Sahlins avgång. Jag borde förstått bättre. Hon är lika svår att bli av med ur offentligheten som man blir av med svartmyror i gräsmattan, det vill säga, nära nog omöjligt.

Nu är hon, som svensk korrekthets apostel, på ett nytt härnadståg i öst, för att upplysa våra grannar om hur viktigt det är att vi håller ihop Eu´s mångkulturprojekt mot dess fiender, det vill säga alla vi andra, vi som vill bestämma själva, tycka offentligt om misslyckad politik och korrupta politiker samt vägra överstatlighet och utslagning av arbetskraft. Förra gången vi hade ambitionen att upplysa Finland om den sanna tron, det vill säga för 800 år sedan, anslöt sig landet till oss, men den här gången är det nära att Pohl, Sahlin och deras Expo, hamnar tillbaka i Östersjön efter en välplacerad finsk känga i röven. Mona Sahlin kommer alltid att befinna sig på den terrorliberala sidan, en svenskarnas fiende. Det kan hon arbeta ostört med i det regimunderstödda Expo. Men hur länge ska omvärlden tillåta att de svenska klavertrampen stövlar omkring internationellt utan att ta Reinfeldtregimen i örat och placera åsnestruten på det huvud där den hör hemma.

Om rådbråkningen av svenskheten sker generellt, på alla överskådliga nivåer, så sker den med största tänkbara prioritering när det gäller den etniska, svenska manligheten. Bäva månde alla eventuella kvarvarande manliga auktoriteter, vilka lyckats överleva de senaste årens regimunderstödda feministiska missilattacker, kafferepet har utvecklats till en lynschsnara. Den här gången skickas nämda missiler ut från P1, igen. Programmet heter Tendens i P1, och sändes den 12-14 Dec 2011.(Repris)

Här skulle ”4 människor” ge sin syn på sexuella övergrepp och kränkningar under rubriken ”När någon gick över min gräns”. I påannonseringen var det så det formulerades. En ordsammansättning som skvallrar om en speciell inriktning. För det handlade inte, vilket man kan gissa redan innan, om kvinnor och mäns syn på sex och samlevnad, utan om 3 kvinnor med feministisk retorik samt en homosexuell man. Naturligtvis och så förutsägbart, och den sedvanliga skuldbeläggningen av den etniskt svenske mannen.

Jag har naturligtvis inget emot dessa 4 människor, och är helt och fast övertygad om deras traumatiska upplevelser. Det är inte det saken gäller. Nej, det handlar om kvinnornas P1, och den destruktiva desinformationsflödet de sprider med regimens stöd. Könskriget sponsras av staten. Visst är det ett intressant faktum, att om inte annat att ha med sig till valurnorna.

För att säkra mottagandet av eventuell kritik av programmet, kommer ett avsnitt i serien att handla om reaktioner på den argumentation som presenterades i det första programmet, vilken för säkerhets skull benämns som bland annat hat. Dom vet att dom provocerar, och dessutom söndrar och diskiminerar cirka 50 procent av befolkningen, och garderar sig därför med att försöka slå ut motargumentationen i god tid innan den kan komma till tals. Så fungerar despotism och åsiktsförtryck.

Och mycket riktigt och lika förutsägbart, förnekade sig inte heller det tredje avsnittet. Här går Sonja Schwarzenberger till storms mot det hon kallar näthatet. Här förfasar hon och hennes medsystrar sig över det hat de får genomlida för sina åsikter på nätet, trots att de själva avgör hur offentliga de väljer att vara . Enögt och feministiskt rullar könskriget vidare, bekräftat av en Mustafa, i sammanhanget representant för rättvisan. Om Schwarzenberger tillhör de feministiska dödgrävarna, kan jag inte undgå att dra paralleller till hennes medsystrar, Barbara Spectre, dödgrävare på internationell, västerländsk nivå och Birgitta Ohlsson dödgrävare på svensk nationell nivå. Det är ingenting dom gör någon hemlighet av, då de själva tillhör regimens redskap.

En genusexpert i P1, betyder av tradition alltid att det handlar om kvinnors syn och uppfattning gällande relationer, dessutom oemotsagd. Så var det även denna gång. Alla påståenden får för enkelhetens skull vara utan ifrågasättanden, och legitimitet skapas på tyckandets grund. Den övergripande målsättningen är redan spikad, och flödet av ”informationen” säkrad via media. Ett ”informationsförfarande” som gör Sverige, i sällskap med att antal kvarvarande diktaturer, tämligen unikt.

Men P1 är ingalunda ensamt i sin maniska jakt på svenska män för att utkräva en sjuk idé om hämd för 1000 år av övergrepp och diskriminering. Den här förvirrade idén har vunnit status som policy hos regimstödjande mediamegafoner runt om i riket. Inte för att den är logisk, utan för att den är tillräckligt idiotisk för att inte ifrågasättas. Så fungerar debatten i Sverige. Medias mission kan tolkas som om det bara är kvinnor, invandrare och homosexuella som har utvecklats de senaste 1000 åren, medan de etniska svenska männen konsekvent undvikit all utveckling och fortfarande befinner sig på bärsärkarnas nivå. Budskapet sprids dagligen, om och om igen, och finansieras till stor del av oss själva, det vill säga via statliga bidrag. En kupp värd sin alldeles egen plats i historieskrivningen.

Ett försiktigt tecken på att en reaktion trots allt är på väg, kan vara den undersökning som Aftonbladet vågade sig på härom veckan. På nätet hängdes det upp en fråga om vilket parti det skulle röstas på om det vore val i dag. Trots att undersökningen blixtsnabbt plockades bort, då resultatet inte blev det förväntade, blev SD näst största parti efter M, när nära cirka 25.ooo personer röstat. SD fick nästan 25 procent av rösterna, vilket är imponerande då man betänker att en vanlig Sifo-undersökning nöjer sig med betydligt färre röstantal för att grunda sina opinionsiffror på. ”Tyvärr” är ju SD numera inne i Riksdagen, varför det skulle vara väl förmätet att utesluta dem ur en sådan frågeställning som Aftonbladet gjorde. Allt tyder på att PK-media får fortsätta med sina gissningar och påståenden även i fortsättningen, vilket i sin tur bör bädda för yttligare sjunkande upplagor.

Förhoppningen om ett Gott Nytt År känns viktigare än någonsin.

Tillägg 20111216 :

” Khadaffis död kan vara krigsbrott

Världen 16 dec 07:11

Luis Moreno-Ocampo, chefsåklagare vid Internationella brottmålsdomstolen (ICC), anser att sättet Libyens förre president Muammar Khadaffi dödades kan vara ett krigsbrott, uppger BBC News.

ICC vill nu utreda vad som skedde när rebellerna dödade Khadaffi utanför hans hemstad Sirte i oktober. Vid samma tillfälle dödade Nationella övergångsrådets styrkor även hans son, Mutassim.

En av Khadaffis andra söner, Saif al-Islam, är själv misstänkt för krigsbrott av ICC, som accepterat att rättegången ska äga rum i Libyen och inte i Haag. ”

Tillägg 2 :

”HAAG. Luis Moreno Ocampo är chefsåklagare vid den internationella brottmålsdomstolen i Haag. På torsdagen meddelade han att det finns ”starka misstankar” om att den libyske diktatorn Muammar Khaddafis död kan ha föregåtts av krigsbrott.

Med anledning av detta har han nu kontaktat NTC, övergångsrådet i Libyen, för att be dem redogöra för vilka utredningar som kommer att göras om Khaddafis död. Detta uppger Huffington Post.

Både videoklipp och vittnesmål har visat en blåslagen och blodig diktator kort innan han dog. Det har funnits misstankar att han blivit slagen till döds av rebellsoldater.”

Read Full Post »

Uppdaterad 20110920

Nyligen var det 10 år sedan attacken mot Twin Towers, vilket väl ingen har missat. Med all rätt bör vi minnas alla de som mördades den dagen. Men jag kan inte undgå att reflektera över varför just de omkomna ändå kommer i andra hand när det offentliga samtalet fördjupas omkring 9/11. Ett sådant blodbad med tusentals familjer drabbade borde genljuda i decennier. Och, visst pratar vi om det, men man kan inte heller undgå att fundera över alla de ”konspirationsteorier” som florerar omkring Twin Towers.

Personligen undrar jag hur det kommer sig att Bin Laden tyckte det var en bra idé att slå till mot USAs hjärta, dvs symbolen för västerländsk ekonomi, mitt i New York ? Jag menar, trots all tänkbar fanatism och hat, borde en sådan luttrad och av konflikter erfaren man som Bin Laden, ha förstått, att inte bara USA, utan även deras svansviftande bandhundar inom Nato, skulle göra allt för att hämnas, med osannolika arsenaler av färgglada vapen, lovande mer död än någon kan föreställa sig. Dom skulle helt enkelt komma efter honom, och inte ge sig förr än dom hade ett huvud att visa upp. Fast nu blev det ju inte så heller som bekant.

Det som i stället hände, var att nu handlar allt om terrorism. Allt från oljeproducerande arabstater med fribrytarambitioner till enstaka nätbaserade opositionsförsök mot förd raseringspolitik i europeiska stater med hisnande planer på söndrings- och omstruktureringsagendor. Till allt detta nickar vi förstående. – ”På ´rom ba !!”  Fast egentligen, fattar vi inte ett skit.

 Tio år efter Twin Towers, brinner världen, och det är inte arabernas fel. Tvärt om handlar det om en nygammal tid av kolonialism, sprungen ur samma unkna idéer som förr, en total och förblindad, vinsttörstande världordning, ledd av liberal internationell multikapitalism. Allt kamouflerat under tårdrypande förkunnelser om den äkta västerländska önskan om demokrati för de förtryckta folken, människor vilka vi däremot aldrig skulle bjuda hem på en fika. The Terror Factor är nutidens bibel, predikad av makten. Vart leder det då oss ? Ja, det är ju upp till oss om vi vill försöka med konststycket att börja tänka igen.

Plague gör en intressant tolkning :

.

Read Full Post »

Berättelse hämtad ur ”Berömda berättelser av folk i farten” av Erik Dalimyr, Stockholm 2011.   e.dalimyr@folkifarten.com

Uppdaterad 20110926

.

Det var nu ett bra tag sedan vi träffades, Lasse, Stören, Joxe, kusinen Zigge från landet och jag. Den här gången var det Zigges tur att stå för värdskapet.

Förr om åren, när vi var yngre, och ingen av oss hade hunnit varken gifta sig eller skilja sig, sågs vi ofta och många liter öl och spirtuosa har flödat parallellt med mängder av intellektuella avhandlingar om allt från kvinnor till spruckna cylindrar eller gigabytes. Vi har väl levt våra liv som svenska män i dag normalt försöker leva sina liv, balanserande mellan familj, intressen och jobb ofta med konflikter som innebär att intresserna hamnar långt ner på prioriteringslistan. Inte för alla, men för många av oss.

 Vi hade nog tyvärr blivit ganska cyniska med åren, gnällande över de många komplicerade förhandlingarna med våra familjer om det dagliga gemensamma utrymmet i hemmen, eller den mentala platsen för kvalitet kontra alla dagliga rutiner. Några i gänget hade inte lyckats reda ut begreppen, och sålunda hamnat i skiljsmässa från sina respektive partners, med mångåriga vårdnadstvister som följd, tvister som satt djupa spår i den mentala hälsan för alla inblandade. Andra hade flyttat eller bara dragit sig undan, och yttligare några levde i god harmoni med både sin partner och sina barn. Till de sistnämnda hörde jag, varför jag i bland kunde tycka att samtalsämnerna skulle kunna varieras en smula.

 Den här gången försökte jag skjuta in ett inlägg gällande datorer, internet och gemensamma minnen gällande 1990-talet och en av dess sub-kulturer, ICQ, som vi alla hade gemensam erfarenhet av. Den fjäderlätta lilla appen som vi hade haft liggande på våra skrivbord, med nästan dygnetrunt-kontakt med större delen av världen. Vi blev nostalgiska en stund och blev snabbt övertygade om hur myckat bättre allt var innan systemet blev fyllt över alla breddar av reklam. Tungrott, blinkande och bara så in your face. Vi nickade och mindes, och passade under tiden på att dra i oss lite bers. Facebook i alla ära, men det känns som att jämföra en hoj med en långtradare. Långtradaren rymmer oceaner av last, men hojjen är snabb, smidig och lätt att parkera.

Det var tidigt på kvällen, varför någon alkohol ännu inte hade grumlat våra sinnen, och vi närmade oss nu favoritämnet för våra många diskusioner genom åren. Vi befann oss på olika kanter när det gällde politik, men våra målsättningar var intressant nog gemensamma. Detta faktum brukar vi skylla på, med all rätt, att den nutida svenska och europeiska politiken är så urvattnad och följer en överliggande agenda, dikterad av EU´s gemensamma politiska, kapitalprioriterande målsättningar. Det både lät riktigt och var svårt att argumentera bort.

Men vi slank in på internet och internetleverantörer. Det visade sig att även här kom vi att hamna i politiken. Kusinen Zigge från landet härsknade till och jag misstänkte att hans blodtryck började klättra något.

– Telia, sa han.

– Felia, fnös Stören, som tydligen ville visa att även han hade negativa erfarenhet av bolaget.

– Ja, ni vet, dom kör ju en reklamkampanj på TV nu…….

– Har sett den, men fattar inte riktigt budskapet, inflikade Lasse

– Det dom inte säger, fortsatte Zigge, är att när det inte fungerar och man ska ha tag i deras så kallade support, ska man vara glad om man får fram sitt budskap under en timmes tid. Och vem fan har tid att sitta i telefon en timme med en felanmälan?

– Ja, det är väl därför dom lyckas överleva, sa jag. Dom får relativt få klagomål.

– Förmodligen, svarade Zigge. Han hade lugnat ner sig igen.

– Härom året, fortsatte han, fungerade varken bredband eller telefon här hos oss.

– Skippa telefonen helt, du har ju mobilen. Jag ringer aldrig på telefonen, och de enda som ringer mig, vill sälja nån skit, sa Joxe.

– Ok. Men som sagt, härom året, fortsatte Zigge. Jag fick ringa om och felanmäla tre gånger, och varje gång försökte dom förklara för mig att det förmodligen var mitt modem det var fel på. Lika många gånger, med accelererande irritation, fick jag förklara för dom att jag haft internet hemma sedan 14,4-modemens tid, och följdaktligen har koll på att det inte kommer ett jävla liv ur jacket.

– Men vadå. Varför kör du inte trådlöst?, undrade Lasse. 

– Jag kommer dit, sa Zigge. Han fortsatte,

–  Telia lovade att det skulle ta tre veckor innan felet kunde avhjälpas. Jag gick naturligtvis i taket, svärande om räkningar, modern teknik etc.

Det blev tyst några sekunder medans Zigge hämtade andan. Vi begrundade orimligheten i Telias agerande, och vägde det mot locktonerna i deras reklamginglar på TV. Zigge fortsatte:

 – Hela det året strulade det. Det skylldes på semestrar, fukt, åska och kabelbrott. Men den gången tog det alltså tre veckor. Det värsta var, att varje gång man ringde, var det ungefär 45 minuters väntetid.                                

– Sanslöst och minst sagt bedrövligt, sa Stören. – Jag har varit med om samma hemma hos morsan. Det stället ligger också ute på landet. Telia har ju behållit det gamla infrastrukturella monopolet på ledningarna, varför man tycker sig kunna simma lugnt, och i princip nonschalera klagomålen. Ett problem som Telia utnyttjar, är att trådlös kommunikation, här ute i buskarna, fungerar någorlunda när det gäller mobiltelefoner, men inte alls när det gäller bredband.

– Precis, sa Zigge.- Det är nämligen där problemet ligger. Telia är ett bolag sedan många år, och måste vara kostnadseffektivt. Att förse landsbygdens befolkning och småföretag med den produkt de betalar för, är inte lönsamt, utan utgör Telias tärande sektor.

– Exakt, flikade jag in. – Att ge enskilda bolag ansvar över infrastrukturen, och sedan i princip ansvarsbefria företagen, är ett pålitligt sätt att på sikt skapa ekonomisk anarki. Vi återskapar ett kapitalistiskt sammhällsystem med rötter i 1800-talet, det system som det tog hela 1900-talet att försöka lappa ihop skadorna efter.

– Men det borde ju vara lönsamt för aktieägarna, typ större utdelningar, sa Joxe.

– Jag menar, fortsatte han, att om bolaget visar att man slimmar sin organisation med att radera personal och sänker kostnaderna men samtidigt bygger ut näten så borde ju det i sin tur ge mer intäkter med ökande aktieinköp.

– Jovisst, men som vanligt mycket kortsiktigt när det gäller besparingar, sa jag – Det som hänt efter att staten sålde ut gamla Televerket till ulvarna, är ju ständiga omorganinsationer med personalraderingar som följd. Färre personal, bättre vinstresultat, trots brist på kreativa insatser i form av nyinvesteringar. Jag menar, vad har vi presterat i nyskapande sedan 60-talet? Det är samma teknik, bara modifierad och vidareutvecklad, vilket i  övrigt gäller på de flesta områden. Den stora skillnaden mellan Televerket och Telia är att Televerket såg det som en målsättning att erbjuda telefoni till alla medborgare, ett staligt ansvar för infrastrukturen, medan Telias främsta uppdrag är att odla sina aktieägare. Det är i och för sig ett riktigt agerande. Det staliga Televerkets uppgift var att leverera och utveckla infrastruktur under ansvar. Om inte staten kräver samma ansvar av det privata bolaget Telia, kan vi i fortsättningen räkna med sämre service där infrastrukturen kostar mest att leverera.

– Tvärtom borde ju i så fall Telia satsa de ökade aktieintäkterna på utökad service, inte bara aktieutdelningar och eventuellt på produktutveckling, flinkade Joxe in.

– På sikt innebär det Telias undergång, slaktande eller försäljning, sa Lasse. – Ännu ett statligt, det vill säga folkligt bolag som försvinner ur samhällets ägo, ur våran ägo, uppbyggt med skattemedel.

– Javisst, vi är lurade igen, fortsatte Zigge. – Med färre personal försämras ju servicen katastofalt över tiden, och bolaget skaffar sig ett negativt rykte. Ju fler som drabbas av den allt sämre servicen, ju fler kommer naturligtvis att söka sig till alternativa leverantörer, det vill säga Telias konkurenter. Telia kommer då att på sikt förlora marknadsandelar, vilket kommer att bli svårt att hämta in, med hastigheten hos en snigel. Förmodligen kommer bolaget att säljas och/eller styckas. Det blir svårt att plocka med sig ledningarna vid en flytt utomlands, men vem vet. Staten, det vill säga vi, hjälper väl till som vanligt.

– Men det är ju precis som Posten också, sade Lasse. – Dom jobbar ju intensivt på sin egen nedläggning med kraftigt försämrad service och en allmänt irriterande svårtillgänglighet, allt för att främja den ”fria konkurensen”. En ideologisk baklängesvolt som får tillskrivas det svenska politikerskrået, med unkna idéer om exploatering av folklig egendom. 

Vi fortsatte diskussionen och slank in på erfarenheter av nerdragningar och så kallade effektiviseringar och privatiseringar som några av oss hade och drog några avskräckande exempel såsom privatiseringarnas egen drottningmoder, Tatcher. Vi rös.

–   Jag kan dra ett exempel till, fortsatte Stören. Nyligen hade vi ett åsknedslag uti i buskarna där jag bor. Felanmälan gjordes som sig bör. När jag en vecka senare försökte få tag i någon för en lägesrapport, använde jag mig av den ordinarie tjänsten, vilken ju innebär en tidsödande knapptryckningsmanöver med abnorma väntetider. Då ska man i sammanhanget komma ihåg att det här faktiskt är en tjänst jag betalar för. Hur som helst, jag tryckte på ett antal knappar och blev placerad i kö i, jag tror det var 17 minuter. Det kan jag stå ut med, då det faktiskt är 2011, och det är väntetider till allt. Jag hade väl där ett samtal på cirka 10 minuter, då hon jag talade med fick kolla några saker. När hon inte hade rätt information, frågade hon om hon skulle koppla mig till support. Jag reflekterade inte över vad detta kunde innebära i praktiken utan utgick helt enkelt ifrån att samtalet skulle fortsätta med en annan person, som då hade den information jag efterfrågade. Döm om min förvåning då jag plötslig befann mig som nummer 73 i en kö som skulle ta 41 minuter !!! Vem faan har tid med det tidigt på morgonen ? Sammanlagt skulle alltså samtalet ta över över en timme !!! Nu, efter över en månad, har jag fortfarande ingen telefon, och inte ens halv fart på bredbandet.

Skratt och svordomar fyllde rummet en stund, och ett antal här omnämnbara kommentarer fälldes.

– Jag har ett annat exempel, fortsatte Stören. Jag surrade för ett tag sedan med en snubbe jag känner ute i buskarna i Sörmland. Han har bredband via lina, och tidigt i våras kördes den ner, och blev liggande på backen, över en grusväg. Scanova heter ju Telias så kallade servicebolag ute på fältet, de som ska fixa just ledningar. Då ska vi komma ihåg att detta är i det så kallade expansiva Mälardalen. 

Här växlades några kommentarer innan Stören fortsatte :

– Polarn har varit i kontakt med Scanova några gånger om kabeln, men inget händer. Telias förtrögningsmentalitet är som en flunsa, den smittar av sig. Och försök inte ringa ner till skåningarna, dom har sin central där nere, då kan dom bli förbannade.  

– ”Vi har Sveriges nöjdaste bredbandskunder” citerade Lasse Telias eget påstående.

– Ja inte i det här rummet i alla fall, fyllde Joxe i.

Vi skrattade en stund, och kom in på andra ämnen. Vi lämnade Telia verbalt, och vi som fortfarande hade Telia som leverantör, lämnade snart även Telia mer konkret.

Efter en stund kom vi in på sport, ett ämne som jag och Stören konsekvent undvek, och vi tog i stället en fajt med kylskåpet, och ett par kalla. De andra gick upp på övervåningen för att kolla någon resultatbörs eller nåt på nätet. Något med sport var det i alla fall, det kommer jag ihåg. Det tog en stund, varefter det hördes både garv och svordomar. Ner kom Zigge, röd i plåten av ungefär lika delar skratt och förhöjt blodtryck :

– Gissa, sa han, något anfådd. Åskan gick här i går, så ……” Diagnose Connection Problems”

Sannolikheten för att en fortsättning följer, är god.  

Erik Dalimyr

.

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: