Feeds:
Inlägg

Archive for the ‘Humor’ Category

.

Om det skulle vara val i dag skulle SD få ensam majoritet med 64,64%. Enda kvarvarande oppositionspartiet är M, med 4,75%. SP tar nu plats i Riksdagen med 24,33%, och klart större är M.

Kommer SP och M tillsammans bilda opposition, eller kommer SP att samarbeta med SD? Behövs det samarbete alls, då SDs marginaler blev så betydande.Tipset blir nog att SD regerar på egen hand, SP blir oppositionsparti och M avvaktar sin upplösning.

En uppgörelse med den tidigare regimen och alla deras sytemryttare kan nu väntas, med åtal för högföräderi, offentliga lögner, olaglig spekulation och förskingring, etnisk rensning, rasism med mycket mera. Vissa pratar även om ett väntande urträde ur supermakten EU, vilket i så fall äntligen skulle kunna få ordning på landets finanser. I vilket fall, håller det på att bildas en säker plattform för en nationell politik, något som Sverige så väl behöver efter åratal av destruktiv baklängespolitik.

 Jan-Eric Norreblom-Viddus

jennorr@viddus.net

Var gärna med och påverka  :

 

Annonser

Read Full Post »

…eller en pissfråga om kissrättigheter.

20120617.

En av de riktigt stora och viktiga feministiska frågorna har lyfts igen, och blivit en het debattfråga. För inte så länge sedan handlade den kreativa debatten om ”Fru Gårman” , en av 2000-talets avgörande och större frågor.  Den elake hade den här gången kallat det för röstfiske, men det gör naturligtvis inte jag.

Med ett stort kliv mot den ultimata jämnställdheten drivs nu frågan om mäns skyldighet att sitta och kissa. Jo, det är faktiskt sannt, förr eller senare kommer de riktigt viktiga frågorna upp på dagordningen, även i Sverige.

Vänsterpartiet i Landstinget Södermanland föregår stolt med gott exempel. Det handlar, kanske lite avundsjukt, om mäns ”rättighet” att stå och kissa. Jo, det sägs faktiskt så. Några biologiska olikheter till exempel beträffande bäckenkonstruktioner etc, kan man inte hitta i den svenska politiska förstoppningen. Jämnställdhet i svensk politik, utgår alltid från kvinnors perspektiv. Alltid, och i det jämnställda Sverige, sitter alla och kissar.

Vänsterpartiet förresten ? Borde inte dom som bäst vara ute på gator och torg och protestera mot alliansregeringens terror mot sjuka och gamla, eller förgiftningen av arbetsmarknaden med bemanningsföretag och lågavlönad arbetskraft från öst ? Men, å andra sidan, är ju det kanske inte riktigt så stora och viktiga fågor. Det före detta arbetarepartiet fikar numera i de finare salongerna.

Slutligen ett tips till mina barn :

Om ni vill ha en trygg framtid, ja nästan som en skyddad verkstad, ska ni bli politiker. Jobbet handlar om fria arbetstider, mycket fria, bra skattefinansierad lön och bidrag, lång semester, absolut inget personligt ansvar och en följande tidig pension, långt före 75 år. Pensionen är självklart inte prestationsrelaterad, trots skattefinansieringen, utan är, ska vi säga, mycket väl tilltagen. Några ideologiska idéer behöver ni inte ha, men släng gärna in något om feminism, ensamkommande, gay, ”hen” eller sopsortering för folket i något sammanhang, så håller ni er flytande. Frågan om pissrättigheterna här ovanför är ett lysande exempel.

Men, om ni orkar med den mentala kullerbyttan att bli en svensk politiker, undvik helst att resa utomlands annat än i grupp. Risken att ni arresteras för förargelseväckande beteende är nämligen överhängande. I andra länder har man liten, eller kanske ingen förståelse för den svenska cirkusen, med sin unika baklängesakrobatik.

Frågar ni dock en politiker, lär ni få ett helt annat svar. Men vid det här laget, vet ni vad en svensk politikers ord är värt. Precis, inte ett piss.

PS!  En fråga eller möjlighet som dök upp,  och passar förträffligt väl in i tider av ekonomisk kohandel och fiffel. Kanske skulle det gå att handla med pissrättigheter på samma sätt som utsläppsrättigheter. Det är ju trots allt en form av utsläpp.  Har ytterst svårt att tro att de herrar som har tillträde till riksdagens eller styrelserummens avträden, gör sig besväret. Men kanske om här går att tjäna någon spänn.

Catharina Belleroth

Belleroth@gmail.com

.

.

Read Full Post »

…så kärringen som rakade grisen.

Rabiata hantverkare, epedemiska horder av färgblinda inredare och aggresiva kockar kraschlandar med buller och brak i tv-soffan i det kvällströtta Sverige. Kväll efter kväll, vecka efter vecka. Den avtaggande ”afterworken” drunknar i ett digitaliserat moln av damm, mjöl och svordomar. Inredare och hantverkare verkar trots allt oftast få någonting gjort under programtiden, men med kockarna verkar det vara precis tvärt om. Ju mer skrik och kiv, ju mindre lyckas de prestera.

.

Det vardagliga vansinnet verkar ha legitimiserats som standard i TV-världen. Eller kan det vara så att jakten på kompensationen för det allmänt urvattnade TV-utbudet har tvingats till den punkt där alla tidigare regler gällande TV-underhållningens kvalitet redan imploderat ? För jag menar, vem får i dag hjärtklappning av en deckare från 1970-talet ? 

 Sanningen att säga så står, speciellt matprogrammen, mig upp i halsen, om uttrycket tillåts. Så mycket hallå och så mycket raseri, och resultatet blir en fläck på tallriken vilken inte ens skulle mätta grannens katt. Ju mer osande svordomar och röda kinder, ju mindre portioner. Inte konstigt med tanke på att den energi som förbrukas går åt till att terrorisera och förolämpa de medarbetare som ska producera själva det ätbara. Kvar till matlagningen blir inte mycket. Men fint blir det, designat och bra, med en extraknorr till tillverkaren av det naturligtvis extra dyra, men fina porslinet. Maten kläms in i alla sammanhang. I trädgårds- och renoveringsprogrammen och i ”expert”-sofforna lufttuggas det på miniatyrportioner och nickas och fälls tidsmedvetna och korrekta kommentarer. Allt är riggat och inget får sticka ut eller vara ”fel”. Vintitlar nämns och kommenteras igenkännande mellan tuggorna. Viktigt här att använda det rätta uttalet, om det nu är titlar på franska, italienska eller kanske spanska som nämns. Förstående och insatta nickningar ännu en gång, pannor i djupa veck och nervösa fnitter.

.

Men, va faan är det för fel på pytt i panna och en kall bers eller vanlig, hederlig kyckling med rödtjut ?  

– ”Men mamma, kejsaren/kocken är ju naken !”  

___________________

Read Full Post »

Dagens ämne : Humor (?)

För att försöka lätta upp stämmningen en smula och vända blicken bort från det imploderande konungariket Sverige, tänkte jag bara flika in ett par frågor.

Filmkategorierna såg nog lite annorlunda ut längre tillbaka i tiden, men självkritiken borde absolut ha tagits på något större allvar. För inte kan det väl ha varit meningen att biografbesökarna eller TV-publiken skulle tvivla på om dom skulle skratta eller gråta ?

Förutom att figuren som kallar sig ”Cyberman” eller något liknande, har en viss likhet med Boy George, och skulle kunna dyka upp ur dimman vid någon modern trance-rave-technotillställning, känns det här rena medeltiden. Visst har mycket förändrats och våra värderingar och underhållningskrav är inte längre desamma. Men när man inte riktigt fick till det i försöket att skapa SF, borde man då inte haft självkritik nog att helt låta bli ?

När det gäller vilda västern, så har man ju i USA tidigare, och kanske fortfarande haft en starkt romantiserad bild av livet på prärien, och indianutrotning och svält bland fattiga nybyggare, fanns liksom aldrig på den officiella kartan. Den dök upp långt senare, under en period då samvetet trängde på. Men trots det romantiska skimmret, borde väl självkritiken åtminstone begränsat de värsta musiksläppen ? 

Sålunda avslutades även det här inlägget med en gungande musikslinga.

Manckerstroem

Read Full Post »

Uppdaterad 20110625

Jag vill inleda med att påstå att den i Sverige under lång tid gällande politiska höger-vänsterdefinitionen sedan länge är insomnad. För de flesta borde det inte vara någon nyhet. Även om många av oss, men framför allt våra propagandacentraler, agerar som om den fortfarande vore aktuell, så har den varit avsomnad sedan sin egen dödskamp på 1980-talet. Om man någon gång relaterar till den ordningen, så är den alltså bara en myt, vilket bla bekräftas av att i Riksdagen, efter valet 2010, röstar ”höger” och ”vänster” på varandras förslag i 9 fall av 10. Följdaktligen, så bekänner jag som skriver följande rader mig varken till någon forntida höger- eller vänsterideologi.

Min utgångspunkt är att den otyglade, liberala draken är livsfarlig för allt kretivt tänkande och går att jämföra med ett termitangrepp i en tidigare någorlunda frisk huskropp. De flesta kan nu ana liknelsen. De aggresiva termiterna är mycket svåra att bekämpa när angreppet är i full gång och resultatet blir förödande. Husets innevånare får till sist ge upp och flytta.

Om Sverige någonsin haft socialism i dess mer renläriga form, så var det en mycket kort period när sedemera generaldirektören Anna Hedborg, tillsammans med Rudolf Meidner presenterade ”Folkhemsmodellen” och lämnade ett förslag på en omfattande marksocialisering. Sedan gick allt blixtrande snabbt på kalla fötter i S-högkvarteret. Anna Hedborg fick en attraktiv reträttplats, då hon ju inte var socialist på ”riktigt”, utan bara en bland alla andra klättrare. Allt var Rudolfs fel, och han försvann ut till vänster. Men den, och andra tabbar, gav genklang i svensk politik i decennium, och satte ett slagträ i händerna på högborgligheten och liberalerna, som numera är slitet, men fortfarande används.

Idéerna som tagit vid i svensk politik är den klassiska gamla liberalismen, eller numera utvecklad och uppgraderad till vad vi skulle kunna kalla terror-liberalism, då jag hävdar att dess företrädare aktivt arbetar på ett folks och dess 1000-åriga kulturs förintande. Jag tänker inte vidare gå in på Murray Rothbards  teorier om Anarkokapitalism, Marknadskapitalism eller Statskapitalismen här, men bara flika in att en Riksdag som praktiserar Statskapitalism, som den svenska, (smygallianser mellan politik och näringsliv), och gjort under många år, på sikt sätter sig själv ur spel, till förmån för den aggresivare Anarkokapitalismen, som i sin utvecklade form är antistatlig. Jag hävdar att det är förklaringen till att så många för oss obegripligt självdestruktiva och antiproduktiva beslut fattas.  

Vi lever mitt i en omfattande folkvandringstid. Historiskt sett så är det är inte första gången det händer, så frågan som dyker upp, i alla fall i mitt huvud, är hur vi ska förhålla oss till den. Vad vi har lärt oss av historien, är att stora folkomflyttningar får konsekvenser, varken dom är styrda som när det gäller USAs indianastammar och Stalins Ukraina eller när det gäller Roms sammanbrott inför trycket från sina grannar.

Folkvandringen kan vara en av de orsaker, som fått ett antal Europeiska politiker att försiktigt börja ifrågasätta den invasionsliknande invandringen till Europa, vilken i sin tur blivit ett resultat av EU´s ultraliberala arbetskraftsstrategi. En debatt har börjat skönjas lite varstans i västvärlden, inte bara i Europa. Idéen om det mångkulturella utopia, har visat sig vara just, ett utopia. Överallt, utom i Sverige. Landet baklänges. Här gör vi som vanligt tvärt om, och som de ännu så länge blåögda svenskar vi är, skryter vi gärna om det inför en förundrad omvärld. När vi åter vänt oss om, gapskrattar våra grannar och slår sig för knäna.

Den svenska, kraftigt genusinfluerade regimen, har snubblat över några rejäla minor under sista tiden, varav en del har sänt ett ljudligt eko över världen.

En av de mest uppseendeväckande uttalandena stog centerns Maud Olofsson och fröken Federley för nyligen, då de båda, utan att rodna, föreslog att vi skulle öka invandringen till Sverige. För att understryka hur logiska deras påståenden var, talade dom i samma andetag om för oss svenskar att vi gick att jämföra med lägre stående individer då vi ansågs mer eller mindre efterblivna, eller åtminstone lata, gamla och lågt utbildade. Alla fel som förutsätts åtgärdas med en ökad invandring av Irakier, Afghanier och Somalier, som man då får förmoda alla har högskoleexamen. En sorts diskriminering som bäddar för ett vi- och domtänkande, där vi importerar en ny statsstödd överklass, stående i lojal tacksamhetsskuld till regimen. Det är nog i alla fall tanken. Centerns utspel kan tolkas som ännu ett led i den svenska terror-liberalismens förintelse av den inhemska svenska befolkningen. En förintelse, som till skillnad från den offentliga förintelseretoriken,  med helt annat ursprung, saknar den massmediala och kulturella uppmärksamheten och det statliga smeket. Den här förintelsen pågår i det fördolda. 

Centerns desperata tankeakrobatik kan inte vara något annat än ett desperat kämpande för att inte sjunka ännu längre ner i kvicksanden. Partiet är ju på väg att backa sig ur Riksdagen. I ett sista desperat försök att bita sig kvar i maktens korridorer, har man kommit på tanken att värva röster hos de, framför allt muslimska, invandrarna. Det är ingen ny idé. Potensialen i det väljarunderlaget påpekades av religionsflygeln inom Socialdemokratin redan på 90-talet, och under lång tid har det smörjts ganska fett ifrån alla håll för att försöka värva röster, åt såväl ”vänster” som ”höger”. Men allvarligt talat. Vem tror att invandrarna skulle i någon mer omfattande utsträckning rösta på Mona Sahlin eller Maud Olofsson. Om man skulle uttrycka sig någorlunda försiktigt, skulle man kunna säga att genusperspektivet inte har högsta prioritet varken i Irak, Afghanistan eller Somalia.

Jag för min del, hoppas ärligt och uppriktigt att muslimerna bildar ett eget parti. C, Kd, V m.fl kommer att försvinna ur rampljuset, och ett muslimskt parti med ett antal hundra tusen röster kommer att ta plats i Sveriges Riksdag. Det finns ett antal olika muslimska trosuppfattningar, men ska man bilda en front mot västerländsk politik, borde samförståndet överväga. Jag ser med spänning fram mot den dagen när jag får följa debatterna om Sharia-lagar, religionsundervisningen i skolorna, genusbegreppet mm, mm. Ett intressant scenario vore, enligt principen om SDs uteslutande, att M, S, Mp och Fp går ihop med det muslimska partiet, kanske ”Shariademokraterna” eller ”Muslimska Samlingspartiet”, om införande av begränsade rättigheter för kvinnorna att köra bil, såsom i vissa arabländer. Jag måste erkänna att jag har lite svårt att sympatisera med ett sådant förslag, men håll med om att det skulle skapa ett intressant läge. Och kanske tom äntligen skulle leda till en offentlig debatt i Sverige.

Ett av den svenska regimens främsta vapen, ett enmansgestapo i modern inhemsk omarbetning, har så här långt varit DO, Katri Linna, yttligare en i raden av fartblinda superkvinnor i regimens tjänst. Det har varit intressant och underhållande att följa alla hennes tjurrusningar mot affärsidkare, privatpersoner, kvinnliga chefer mm, för att försvara mångkulturens alla heliga traktat. Media, har i förutspådd förnärmelse självklart försökt att hänvisa hennes entledigande som ett bevis på någon missriktad islamofobi, ett patetiskt försök som väl snarare visar på var och hur Dos´s resurser koncentreras. Att hon har utsetts till den i särklass sämsta chefen, alla kategorier, borde fått henne sparkad redan för ett par år sedan. Något som för övrigt samma media då rapporterade om, men nu tycks ha glömt.

Men den svenska terrorliberalismens feminstiska stormtrupper kämpar vidare på barrikaderna mot patriarkatets förtryck och nedbrytandet av de sociala arvet. I sin mest förvirrade form, tar den sig skrämmande uttryck, såsom hos Lotta Rajalin på förskolan Egalia i Stockholm. Fullständigt förblindade och kraftigt drogade av mångkulturellt/feministiskt opium, utsätts den yngsta generationen för indentitetschocker dom kommer att få svårt att hantera under resten av sina liv. Är det någon yrkeskår som kommer att få sina almanackor fulltecknade inom en snar framtid, så är det psykologerna.

Myntandet av det könsneutrala begreppet ”Hen”, och de lika korkade jämnställdhetsyttringarna ”Fru Gårman” och Herr och Fru GB, är tyvärr inte de skämt man skulle vilja tro, utan är produkter av det genusinfluerade moderna Sverige. Och eländet har inget slut. Ingen trycker på stopp eller talar om att kejsaren är naken. Allt hänger ihop som kedjor av beslut och händelser. Samtidigt, medan vi har våra huvuden uppe bland molnen, ifrågasätter ingen anledningarna till att Sverige på några få år har rasat i välfärdsligan, från plats 4 till 48. Jag säger inte att det är ett genusproblem, liberalismens eller mångkulturens fel, utan bara att alla länkar hänger ihop, och kan inte frikopplas ifrån varandra.

Minst två läger har bildats angående Assanges skyldig, eller icke skyldig. Och, ännu en gång, sker mörkrets gärningar i det förlovade Konungariket Sverige, mångkulturens och demokratins landet Narnia. Landet med världens mest ärliga uppsyn och officiellt mest obefläckade demokrati. Men också landet där rättssystemet håller på att kollapsa under påtryckningar av olika intressegrupper.

Att fallet Assange i Sverige har en viss genusprofil, är det väl knappast någon tvivel om. Den klassiska fällan med de försmådda unga kvinnorna, den lömske förföraren som rymde ur landet och det hotade fäderneslandet, utlämnad till all världens terrorister och fiendestater. Plötsligt har våldtäkt blivit ett högprioterat ämne i svensk offentlighet. En ovanlighet, trots att Sverige normalt har bland de högsta våldtäktssiffrorna i världen, men samtidigt en mycket låg debattnivå i ämnet. När abnormiteter och ovanligheter blir så tydliga, är det hög tid att åtminstone fundera över sammanhangen.

Vi vet att Wikileaks har varit ett hot mot USA, men inte på grund av de läckor som faktiskt skett, då dessa mer eller mindre redan varit offentliga, eller med enkelhet kunnat anskaffats av ”terrorister”. Det mesta har i stället handlat om vad som komma skulle. Det utan jämförelse största hotet mot USA, och naturligtvis då även dess svansviftande lillebror Sverige, är de katastrofala avslöjandena om bakomliggande makt- och inflytandestrukturer i de förmenta demokratierna USA och Sverige. Här finns sanningar som förvaltas av de vi tror att vi genom demokratiska val har varit med att utse, i demokratins namn, och  att de sitter där för att i möjligaste mån genomdriva sina väljares önskemål. Vackra tanke. Men skulle de demokratiska statsskicken i USA och Sverige utsättas för en total genomlysning med efterföljande utredningar, skulle mycket, alltför mycket kollapsa. Det skulle plötsligt gå upp för det kollektiva medvetandet att demokratin är en myt, sedan länge förpassad till historien av liberalismen.

Vi lever också med myten om att USA och vi i väst står som garant för demokrati och frihet. USA bombar sig in i exempelvis Irak och Afghanistan på rena lögner, understödda av västvärlden och Israel, och dikterar sig egna förmånliga villkor för införandet av demokrati. Det är fel att låta USA diktera villkoren för demokratin i världen. Stora delar av vår omvärld delar inte våran syn på demokrati. I praktiken fungerar USA och EU som de tidigare kolonialmakterna, länsande tredje världen på arbetskraft och naturresurser såsom olja i Irak och guld och andra mineraler i Afghanistan. Så när EU skickar sina kanonbåtar mot de afrikanska ”piraterna”, ska vi komma ihåg att EU´s fiskeflotta grundat för piraternas aktioner genom att bedriva rovfiske utanför den afrikanska kusten och slå ut delar av den deras möjligheter till överlevnad. Så när väst lovar demokrati så kan det vara läge att läsa det finstilta. Terrorliberalismen grundar utan tvivel för bla muslimska terror-dåd mot USA och alla dess lakejer, däribland Sverige.

Därför var det viktigt att sänka Assange i det svenska rättsträsket. Här har vi en lång och ärofylld tradition av justitiemord, varför förutsättningarna för att få honom fälld just i Sverige, och senare även utlämnad till USA, var mycket goda. Och det var kvinnorna som skulle göra det.

 När Sverige går till handling 2010, är det med en tydlig genusprofil. I fallet Assange gillrades fällan med Sofia Wilén och Anna Ardin, sk ”honey cups” som man döpte fällorna till i Australien. Förhören hålls av Irmeli Krans, Socialdemokratisk hbt och gaypolis, tydligen även bekant med minst ett av offren. Förhörsprotokollen och anklageslepunkterna skulle hålla i Sverige, som det var tänkt, bakom lyckta dörrar, men tål inte en internationell granskning. Åklagaren Marianne Ny, anges av utländsk press som en ondskefull manshatare. Även om de anklagelserna kanke är lite väl tilltagna partsinlagor, så visar det sig att Marianne Ny tidigare redogjort för ett, förvisso politiskt korrekt, men trots allt kraftigt haltande genusperspektiv. Numera en självklar och karriärsgrundande inställning i Sverige. Den feministiska cirkeln sluts med Hanne Kjöllers väl anpassade och korrekta artikel i DN, där hela träsket ska legitimiseras med ett stycke väl vald rappakalja.  

Alla dessa bekräftande partsinlagor från statsmakten och dess organ, snarare bekräftar att misstankarna om justitiemord är befogade, än motsatsen. Men utländsk press är generellt mindre politiskt styrd än i Sverige, varför ifrågasättandet fortfarande lever. Undantaget är USA och en krympande skara diktaturer, dock av olika skäl.     

Att svenska media, med både terror-liberala, svenska politiker och Bonniers i ryggen, har all anledning att försöka gillra en fälla år Assange, tillhör sakernas ordning. Så fungerar Sverige i dag, och har gjort under lång tid. Det som däremot inte är i sin ordning, är att de får stå oemotsagda, att vi saknar det offentliga ifrågasättandet. Mot den bakgrunden, blir det heller inget anmärkningsvärt, utan snarare logiskt, att infiltratören Daniel Domscheit-Berg, eller som han kallat sig, Daniel Schmitt, hoppar av från Wikileaks för att sprida ”ljuset” via en nyutgiven bok som tajmar perfekt. Naturligtvis uppmärksammat av det regimlojala DN, som braskar med det citatet ” Wikileaks ”världens farligaste webbsida”. Kopplingarna blir övertydliga. Och naturligtvis kan vi även denna gång tolka DNs inlägg som reklam då jag citerar från ”Nytt från Bonnier ” : ” Två Bonnierförlag till förutom Ullstein ger ut boken: Forum i Sverige och Tammi i Finland. ” Aldrig slockna upplysningen ljus i den höga norden.

Min förhoppning är att det svenska rättssystemet gör ett försök att rehabilitera sig, och möter upp Assanges försvarare på deras planhalva. Klarar vi det, utan hjälp från USA, så kanske Sverige kan återerövra lite av sitt kraftigt dalande anseende i omvärlden.

Samtidigt i Norge är Assange en av kandidaterna till Nobels fredspris, och jag tror inte att norrmän är dummare än svenskar i motsvarande akademier, snarare tvärt om. Vi är nationen som skyndar oss att kasta sig på rygg när utländska intressen knäpper med fingrarna. Nu senast med jakten i fjällvärlden, eller när det av övriga världen bannlysta dioxinfläsket från Tyskland ska dumpas. Livsmedelsverket, med sin oftast haltande logik, rekordlånga reaktionsförmåga jämfört med tex Danmark, och regimanpassade agenda, försover sig som vanligt. Att dioxinfläsket hamnar i Sverige är självklart ingen slump, och att det är just fläsk får ju tom en liten slutknorr, då stora grupper boende i Sverige inte äter just fläsk.

Den terrorliberala strategin i Sverige har existerat under lång tid, ja faktiskt i flera hundra år. Det kommer jag att redogöra för i ett annat inlägg, då det blir för omfattande att ta upp det här. Jag hävdar att fläskdumpningen i Sverige, är ett gyllene tillfälle för våra förrädare till politiker att utdela ett hårt slag mot vår inhemska jordbruksbefolkning, de sista vacklande resterna av det gamla, det ursvenska bondesamhället.  

Krossandet av Sveriges ryggrad, dvs bönderna, påbörjades redan under enskiftet, omkring år 1800, vilket bekräftades av den tidens överklass. Man menade att största fördelen med enskiftet, var inte som vi fått lära oss, modernisering och effektivitet, utan att slå sönder den starka sociala grupperingen i bondbyarna. Tidigare var bönderna svårhanterbara, och det kostade mycken svett och tårar och förluster i populäritet från den tidens regim, när tex Dalkarlarna på 1740-talet förökte vägra att delta i kriget mot Ryssland, vilket de ansåg inte vara deras krig, utan herrarnas. Bönderna var som grupp, starka och illa sedda av överklassen när de stödde Gustaf IIIs anti-adel reformer i slutet av 1700-talet.

Så fortgick det under 1800-talet, när arbetskraften behövdes i framförallt städerna där då fabriker och annan produktion huserade. Samtidigt tog skogsbaronerna över skogarna efter de försvinnande bönderna. 1900-talet följde med accelererande avfolkning av landsbygden och rader av kontra-produktiva insatser från svenska myndigheter. Men enda fram till modern tid har bondesamhället varit relativt starkt, och den svenska omstruktureringen gått trögt, till förtret för terrorliberalerna.

Men, så kom ”äntligen” EU-anslutningen, och saker började hända. Nu blev det globala idéer som gällde, och den svansviftande svenska regimen hittade sina likar och rätta hussar. Nu skulle jordbruksproduktionen läggas i länder med den största möjligheten till avkastning. Ett på sitt sätt logiskt tänkande, men för Sveriges möjligheter till oberoende, fullständigt förödande. Planen är att Sverige ska aldrig ha möjlighet att bli självförsörjande igen. Enligt de nya, ”moderna” idéerna, är Sverige mest intressant som skogsproducent, och som dumpningsplats för förbrukat kärnkraftsbränsle och naturligtvis nu även dioxinfläsk. Skogsbaronerna är tillbaka.

Trots allt verkar inte genustanken bära hela vägen in i mål. I varje fall inte då den är upphöjd till lag. Linna, Sahlin, Lundby-Wedin, Maud Olofsson får ge sig av efter totala misslyckanden, och träsket omkring Assange kanske blir tvungna att redovisa sin gemensamma byk i offentligheten. Personligen tycker jag nog att 2011 har utvecklats i rätt riktning.  

 
 

Read Full Post »

Gynekologen i Askim.

Jag ser sällan på TV, och när jag väl befinner mig i tv-soffan, så försöker jag konsekvent att undvika att se på svenska produktioner. Undantaget är Solsidan, där man lyckats med det mesta, och får representera det undantag som bekräftar regeln.

I kväll slumpade det sig så, att jag befann mig i tv-soffan samtidigt som ett program började när jag slog på tvn, och dessutom första avsnittet i en serie. Att dessa faktorer sammanfaller, är ytters sällsynt i reklamterrorns tidevarv, varför jag beslutade att ge programmet en chans, trots att det var svenskt. Gynekologen i Askim, heter programmet, som kommer att plåga oss i 10 timmar.

Det är nog bara svenskar som orkar prestera något så till alla breddar överfyllt av patetiska klyschor, och sedan dessutom sända skiten på ”bästa” sändningstid. Martina Bigert och Maria Thulin, vilka författat serien, måste ha varit tungt drogade, för att inte säga helt borta, påverkade av något feministiskt fultjack. Här fanns allt från de otrogna männen, förvirrade mödrar fjättrade i förlegade könsroller, de unga lesbiska hjältinnornas revolt mot stereotypa pojkvänner, de mer eller mindre äkta fruarna besvikna på sina män, de patetiska party-kommentarerna av medelålders män vilka ingen någonsin har hört utanför SVTs ”fantasy world”, och mötet där kvinnorna plikttroget i sin könsmedvetenhet gör sig lustiga över sina män. Det enda som saknades så här långt, var den obligatoriska mångkulturella kryddan, vilken man får anta dyker upp även här framöver.

Och då, när jag inbillade mig att det jag just tittat på var ett refuserat examensarbete från ett mediagymnasium i någon isolerad håla, läser jag att serien kommer att sändas i…inte en repris, utan precis hur många gånger och i hur många kanaler som helst. Cheferna på SVT borde någon gång inse, att bara för att en produktion är populistisk behöver det inte vara kvalitét, och satsa gärna på något nytt, något som ifrågasätter det politiskt korrekta. Överraska oss.

 
 
 

Read Full Post »

…inför beskedet om Mona Sahlins avgång. Jag drar ännu en lättnadens suck, inför den lika glädjande nyheten om Vanja Lundby-Vedins sorti. Inte en enda sekund för tidigt, mina damer.

S-kvinnornas kuppförsök, att rösta fram Mona Sahlin som partiledare, och på så sätt föra den högerdrogade feminismen genom korridorerna, hela vägen fram till statsministerposten, snubblade och trasslade in sig i sitt eget kjoltyg. Att driva framför sig, en förvisso förvirrad, men ändå statsministerkandidat som enligt egen utsago skäms över att vara svensk, är nog aningen för magstarkt till och med för det numera moderiktigt självdestruktiva Sverige.

Hur Mona Sahlin hade tänkt överleva som partiledare, när hon inför valet 2010 lovade och försäkrade att hon skulle samregera med Reinfeldt och hans malajer i den nyliberala kompisklubben, är en gåta. Nog för att skälen var rörande ädla och politiskt helt i tiden. Planen var att sätta valresultatet ur spel och stänga ute Sverigedemokraterna, för att som det då lät,  ”rädda demokratin”. Kanske var det inte så lyckat som man inbillade sig i partihögkvarteret. Där var man, som vanligt, lite för långt från verkligheten.

Mona Sahlin är inte känd för att vara de smarta dragens väloljade strateg. Lite blygsamt skulle man kunna påstå motsatsen. Med den anseliga mängd stolpskott som hon har samlat på sig genom åren, borde hon nu hamna i utvisningsbåset, för gott.

Men, trots allt har Mona Sahlins partiledaräventyr för med sig det possitiva, att partiet nästan lyckats förinta sig självt. Och varför inte. Partiet skulle egentligen vara ett oppositionsparti, men har i stället förlovat sig med högeralliansen, dvs den allians som har lyckats dra ut huggtänderna på den forna arbetarrörelsen. Mona Sahlins, och Vanja Lundby-Vedins insatser för Sveriges arbetarrörelse har varit mer destruktiv, eller åtminstone precis lika destruktiv, som Fredrik Reinfeldts. Socialdemokratin behövs helt enkelt inte längre.

-Men vem behöver då facket, nu när det är nya tider ? frågade Vanja. Under Vanja Lundby-Vedins tid i LO, har Reinfeldtsmaffian ställt in det tyngsta artelleriets sikte på LO-borgen och skjutit den i småsmulor, allt medan borgens kommendant Vanja, vänt sig om och snarkat vidare. Ett fackligt Sveaborg, skulle man kunna kalla det. Enda gången Vanja vaknade till var när det gällde att visa upp sig till 1:a Maj, eller när hon räknade in sina egna pensioner och ersättningar. För trots det magra resultatet och de generande bleka insatserna så blir hon rikligt belönad. Ingen prestationslön eller reducerad pension här inte. Gissningsvis kommer hon även att ha råd med påtår, till skillnad mot pensionärerna i Timrås ”omsorgs”-träsk, där kommunen ju ville spara in på densamma.

Under Vanjas tid har den forna fackföreningen ökat takten på sin egen nedmontering. Dess chefer sladdar i samma gräddfiler som sina ”ideologiska motståndare” från näringslivet. Inget muller hörs längre från LO-borgen. I dag förväntas alla löneslavar att förhandla individuellt med sin arbetsgivare, precis som på 1800-talet, innan vi startade fackföreningarna. Varför tror ni att vi en gång bildade fackföreningarna ? Och strejka behöver vi ju inte längre, i dag då vi alla är överens och håller varandras händer på 1:a Maj. Inget får mig att må så illa som hyckleri.

 Samförstånd och gemensamma mål är värdeladdade ord som döljer en krass verklighet. Att vi har en allt större arbetslöshet, trots att högkonjukturer kommer och går, är en helt annan historia. Att nästan 25% av all invandring till Sverige är arbetskraftsinvandring, har heller aldrig bekymrat Vanja. Att bemanningsföretagen, stödda av Reinfeldt, flyttar fram sina härar med korttids/behovsanställd och skattesubventionerad arbetskraft, konkurreande med LO-medlemmarna på diskriminerande villkor, nuddade aldrig Vanjas intressesfär. Inte heller det faktum, att medlemsavgifterna höjdes till nivåer där medlemmarna började hoppa av på grund av ekonomiska skäl, föranledde någon aktivitet.

Det kanske är en bra idé att skrota, eller åtminstone reducera fackets inflytande till en bråkdel av vad det varit. Fri fart för näringslivet. Men tycker LO:s kvarvarande medlemmar det ? Den nya svenska tystnaden sprider sig som en dimma, ett tidsfenomen i det fordom någorlunda öppna och fria debatternas land. Ingen vet vad någon annan tänker och sanningen presenteras i versaler av Expressen, på uppdrag av liberala, ekonomiska klubbar i Sverige och utomlands. Slutsatsen man får dra, är att både Mona och Vanja är tillsatta som avvecklare av svenska strukturer och traditioner, precis som Reinfeldt, Maud Olofsson och många andra i den svenska varianten av ”Troja”.

Demokratin är satt ur spel, vilket kanske kan göra detsamma. Jag har börjat tvivla starkt på demokratin som statsskick. Det har visat sig alltför enkelt att sätta den ur spel av giriga statstjänstemän, politiker och främmande ekonomiska krafter, ja tom främmande makt, alla utom räckhåll för den inhemska lagstiftningen. Men mer om det en annan gång.

Manckerstroem

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: